I rask takt tog den rundan 12 minuter!
Det är ju ingenting. Det kan jag ju lätt göra varje dag. T.o.m längre.
Kanske inte två varv, det känns ju tråkigt, men man kan ju gå en längre sväng.
Hade kunnat gå längre nu med, men det är mörkt och det regnar som fan!
Kanske inte helt motiverande! Men jag kom ut iaf, och bara det känns som en liten
seger. Wohoo!

Nej ni behöver inte hurra.
En 80-åring rör sig ju lixom mer än vad jag gör.

Men det blir ju ofta/alltid såhär. Varje dag. Jag sätter mobilen på alarm, först kl 10
när medicinen tas, och då brukar jag tänka "jag skulle väl kunna gå upp nu?", men
det gör man ju inte. Så jag ställer klockan på 12 och sover vidare. Och när klockan
sen ringer vid 12 så har jag ändå ingen direkt anledning att gå upp. Varför?
Varför ska jag gå upp när jag ändå inte har något att göra, när denna dag ändå
bara kommer vara lika ensam och innehållslös som alla andra? Varför kan jag då
inte sova vidare?

Så det gör jag. Jag sover vidare. För att jag kan, för att det är skönt, och för att
jag inte har något bättre för mig. "Men GÖR något då!" Säg mig, vad?
Det är så svårt att komma ut, att komma bort, när alla andra har någon, alla
andra har något att göra, alla andra har jobb och sambos och barn och liv i största
allmänhet, medan jag har... inget av det där.. 

Och så kommer ännu en ensam kväll, framför tv:n, som ändå inte bjuder på något
att se, och sen kommer dagens enda mål mat som inte ens alltid är mat utan vad
man nu kunde hitta som var ätbart. Och då känner man sig ganska sorglig, och
tycker att man lika gärna kunde sovit bort HELA dygnet.