Usch, vilken natt... somnade inte förrän sex / halv sju kanske, och sov i en knapp timme innan jag vaknade igen.
Tittade på klockan, suckade.. sen sov jag i omgångar, mådde illa, låg och överproducerade saliv, ni vet som man
gör när man håller på att kräkas. HELA NATTEN. Usch usch usch. Ställde in min playdate med Philip. Gick upp kl 14.

Har tvångsmatat mig själv med pasta men det blev en rätt liten portion. Jag var uppe klockan 5 imorse också,
gjorde en macka och drack micrad mjölk... Min mage kändes så tom, kunde inte avgöra om jag var hungrig eller
om jag skulle kräkas, men jag kunde inte somna av allt kurrande... och inte bara kurrandet, det är nåt som RÖR
sig i min mage också! Vad är det för nåt? Det är ingen bebis va?! Neeej nej nej nej, isåfall har den hamnat väldigt
fel, för det är lite högre upp, på högersidan... är det mina tarmar som slår kullerbyttor? Det lixom vrider & vänder
sig, inte så att det gör ont men det KÄNNS ju så himla obehagligt... Sitter inte blindtarmen där nånstans?
Det har hållt på såhär ett tag men det känns mer och mer. Kanske för att min mage blivit plattare?
 
Och vad konstigt det kändes, att gå upp och sätta på tv:n och för första gången på länge se "Superfat VS superskinny"
och typ inse att man gått från den där stora som äter jämt till den där lilla smala saken. Okej, jag har inte varit
i närheten av sådär stor som deltagarna i det programmet men jag har lixom varit AVUNDSJUK på den där andra,
den där smala människan. Och nu stod jag och kände mig så. Sådär liten. Bra? Jag vet inte. Jag måste säga att
jag tycker mycket om min kropp och hur den ser ut nu, även fast jag skulle kunna döda för ett par bröst, men jag
saknar energi, och jag vill inte ta någon skada av det... lixom... men jag är så rädd för att gå upp i vikt nu, inte så
att jag inte äter, för det gör jag. Tänk om det där som rör sig i magen är nåt farligt? En tumör? En alien som äter
upp all mat som jag äter? Som tar all näring. Jag känner mig splittrad. Jag har ingen ätstörning men tänk om det
utvecklas till en? Eftersom jag är rädd att gå upp igen. Tar kort på vågen, tar kort på 53.5 kilo, tänk om det är
det lägsta jag kommer nå? Tänk om jag når ännu lägre? Jag försöker inte, vill jag bara försäkra er om.. jag är
förvånad själv. Jag försöker äta mer men det tar lixom stopp. Och jag äter godis rätt ofta. Dricker cola, periodvis
rätt mycket. Men varför tänker jag ibland mer på vikten av att se snygg ut i ett par shorts, än på hur jag mår?
Hur ytlig är man då? Men jag har ju alltid mått dåligt över min kropp, och att för första gången inte göra det känns
fantastiskt. Jag mår bra på insidan av att gilla min utsida. Jag vill inte byta, jag vill inte det. 
 
....och jag är fortfarande yr.