Åh, jag lyckades äta frukost (havregrynsgröt + en vit brödskiva med kokt skinka) utan att få ont i magen
och utan att må illa! Känns ju JÄVLIGT FINT! I övrigt tycker jag att "det här" har hållt på lite för länge och
jag är så trött på att vara orkeslös och halvfungerande. Har verkligen inte tid, ikväll är det t.ex. showrep igen.
Missade förra torsdagen men var med i helgen. Men utan att kunna äta. Så det känns ju bra nu iallafall, att det
går framåt. Jag hoppas det gör det? I tisdags och igår mådde jag halvbra på jobbet... känns bättre när man är
ledig och får sova längre... Alltid. Men vet inte riktigt hur jag ska få energin till kvällens rep.

Och rösten. Det här eviga tjatet. Blir arg på mig själv för att jag inte kollat upp det tidigare. Visst, först hade
jag inte råd - det första ÅRET typ - men sen i november/december typ, så borde jag ha investerat i ett besök
hos nån specialist. Nu är jag tillbaka på jag-har-inte-råd-rutan igen, fan!! Och tid, finns det tid? Alltså... njaeh?
Och nu börjar soloinsatserna delas ut och jag är så himla rädd att jag ska bli tvungen att tacka nej till saker.
Det gör så himla ont att stå här, inför största bästa roligaste showen ever (delad förstaplats med 2006 so far!)
och vara i så himla dåligt skick. Och många saker kan man fejka sig igenom, men man kan inte stå där med en
mikrofon i handen och inte kunna sjunga som vanligt, och låtsas att man kan det. Fan jag som önskat så innerligt
att det ska gå ÖVER! Att vila skulle hjälpa. Men det är som att hela kroppen bara bryts ner, bit efter bit. Och jag 
som var så glad över att tappa all den där vikten under min arbetslöshet, fastän jag mådde skit, men alla de här
sakerna som kom som en bonus till det... Nej, aldrig mer. Det kan inte vara värt det. En röst som lägger av,
en mage som lägger av... en hjärna som verkar vara på semester. Men hur får jag det tillbaka?

Och jag som är så lycklig nu. Lycklig i kärlek, lycklig i jobb (mestadels, iaf). Varför kan inte kroppen hänga med?
Varför ska det vara antingen eller? Och jag som är så HIMLA DUKTIG nu, med en grej. Med en sjukdom, ett beroende.
Jag jobbar arslet av mig för att ändra på mig, för att klara av det här, och så kan jag inte ens skriva om det.
Jag är så jävla stolt över mig själv, imponerad, chockad nästan. Och jag har världens bästa stöd från min kille.
Världens bästa. Men åh, vad jag önskar min röst tillbaka. Åh, vad jag önskar min något välfungerande mage tillbaka.


Inte antingen eller.