Idag bidrog jag med pengar till UNHCR och imorgon bidrar jag med skor till flyktingar.
Det känns väldigt pluttigt med tanke på hur jävla eländigt allting är. Fasansfullt och ledsamt
och sjukt orättvist. Men det är ändå något, och vi är många som hjälps åt. Många, som gör lite,
blir ganska mycket ändå. Imorgon var det bara skor som behövdes, men är det någon som vill
samla in kläder så är jag mer än villig att hjälpa till. Jag har i överflöd. 

På de gröna skorna ser man ordet "Love", hjärtan, och ett fredsmärke. One can only hope. ♥
    

 

...och för att skriva om nåt helt egocentriskt - så gläds jag idag åt framgången med håret, även om det inte
alltid är lätt, även om jag inte alltid "lyckas" - men sjukdomen får aldrig vara starkare än jag igen, det har jag
bestämt. Min hästsvans blir längre och längre och jag blir så glad.