På många sätt så känner jag
att det kanske är bäst ändå
att vara ensam
alltid

 

 

 

 

*dansar runt*
*sjunger*





Jag mår ganska bra i mig själv, ändå.
Vill jag tro. Ganska trygg i min ensamhet.
Har ju varit ensam nästan hela tiden, t.o.m med pojkvänner har jag varit ensam.
Ensam här, i min lägenhet, så himla länge. Många avundas det, men jag avundas er också!
Men trots att jag längtar efter kärlek, efter någon, efter att vara någons -
hur ska jag ens kunna tänka tanken att leva med en annan människa?

Och hur ska någon någonsin passa mig?
Vem väljer hela mig?

 

I'm a cartoon
a fairy
a cat
a person