Alltså, hur svårt ska det vara att slappna av, egentligen? Min kropp gör helt tvärtom, den gör som den själv vill.
Och den har övat i måååånga år på det. Jag kan inte slappna av i käken. Jag vet inte hur man gör. Jag pressar tungan
upp mot gommen så den är helt spänd, och jag spänner axlar, nacke, käke, allt. Inte konstigt att jag haft problem
med stämbanden i 2½ år. Alla muskler runtomkring dem jobbar ju för fullt, hela tiden. Jag får hela tiden tänka på
att slappna av, att "tappa hakan", tänka att tungan ska ligga nere i munnen istället för att vara pressad uppåt.
Släppa ner axlarna. Andas ordentligt.

Hur blev det såhär? Varför? Det känns på ett sätt så himla orättvist, men samtidigt så himla logiskt.
Jag har varit med om mycket saker i livet som varit tunga och svåra och stressande, och jag har aldrig
varit speciellt bra på att hantera stress. Och jag borde ha pratat med någon om alla problem. Borde haft
en bra psykolog eller nåt som jag kunde prata med. På riktigt. När mamma dog hade jag precis fyllt 12 år,
det var bara två veckor senare. Jag har aldrig pratat med någon om det. (professionellt alltså, det vet jag inte
om någon av oss syskon har) Aldrig bearbetat det riktigt. Det var bara att leva vidare. Då gick jag i sexan,
jag hade nyligen bytt skola till en skola där jag inte ens ville gå. Jag fick min första mens på alla hjärtans dag
men vågade inte berätta det för någon. Då hade jag verkligen behövt min mamma. Jag blev samtidigt mobbad
tillsammans med min bästa vän, det gick så långt att hon och jag valde att byta skola till sjuan. Vilket var bland
det bästa jag gjort. Men. Sen är det ju tufft att vara tonåring som det är, och jag var typ alltid olyckligt kär,
och jag träffade Dawid som jag hade ett både bra och jävligt stormigt förhållande tillsammans med. Jag blev
stelopererad i ryggen efter alla dessa år med scolios (som jag gjorde allt för att försöka dölja så länge det gick)
och tillslut fick jag sluta tävlingsdansa, vilket jag gjort sedan jag var liten. Valde att gå all in med musiken
istället och jag spelade elgitarr och skrev låtar. Började gymnasiet. Hade jävligt lite hår kvar. Fick peruk.
Bråkade jämt med min pojkvän, grät alltid, fick köldskador i hela ansiktet och på halsen. Och sen tog han
livet av sig. Återigen, pratade inte med någon om det. Bearbetade det inte på annat sätt än att skriva texter.
Och att bara fortsätta leva. Två till långa förhållanden kraschade efter det, och min tillit till människor
överhuvudtaget är jävligt skadad. Hur i helvete ska jag kunna lita på folk när pojkvän 1 dör, pojkvän 2 flyttar
ihop med en annan tjej medan vi fortfarande bor ihop, och pojkvän 3... okej det var jävligt hattigt där i många
år, men att göra slut över telefon efter att ha träffats i 5 år... är väl... lite sådär....

"Här är ditt liv".

Litet tillbakahopp - Några år efter gymnasiet gjorde jag en adhd-utredning och fick veta att jag hade det. Det rätade
ut många frågetecken. Även en släng av bipolär sjukdom som även fler i familjen/släkten har. Trichotillomani
som jag har (håret..) är väldigt ofta förknippat med adhd-symptom. Jag har träffat några terapeuter för just
Trichotillomanin men inte fått den hjälp jag vill ha. Och hur stressande är inte det? Jag har fyllt 28, och hållt på
med det sen jag var 11. Det är ju helt sjukt lång tid. Allt ansvar ligger på mina axlar, även om min fina pojkvän
hjälper mig och lyfter mig. Jag har varit sjukskriven på halvtid sen 2006 för allt det här, inklusive ryggen. Det går bra.
Halvtid funkar perfekt. Även om jag väldigt ofta bara vill lägga mig och gråta, det går inte, det går inte. Man har fått
bråka om allt. Om pengar, om att få nya peruker. Om att få träffa rätt folk för behandling. Om att få praktik/jobb.

2009 blev jag arbetslös efter några år som lärare, och då påbörjades nog den värsta neråtspiralen, i samband med
Försäkringskassans utförsäkringar. Jag hade inte råd att äta och knappt betala för mig, jag tappade över 20 kilo
i vikt och det var mitt i det som problemen med rösten började. Och jag sjöng mycket, det blev en hel del frilansande
för att få pengar, fastän det gjorde ont och kändes pressat. Det var sommaren 2010 som det började, och hösten
och vintern var tunga röstmässigt. Borde ha tagit en paus redan då och tagit tag i det här men det kunde jag inte.
På våren efteråt så kollade jag upp det hos doktorn men de hittade inga fel. Och nu är vi där vi är. Efter käkbesvären
som blivit värre, rösten som blivit värre, magkatarr & blinda fläckar i synfältet. Bam! Så låste sig käken och det
var ett faktum. Nu måste jag fixa det här. Jag vill, och jag måste.

Nu vet jag. Men det är så himla svårt ändå. Jag vet vad jag måste göra, men när kroppen inte lyder, då? Mina axlar
har som sagt vant sig. De har burit börda, de har dragit ihop sig. Jag spänner mig, jag kryper ihop runt min egen kropp,
jag skyddar mig själv från allt utanför. Men allt jag har gjort är att omedvetet skada mig själv ännu mer. Och nu måste
jag laga!! Det är inte konstigt att det blivit såhär med tanke på allt. Men det känns ändå orättvist, som om det inte var
tillräckligt mycket att bära på som det var....? Nu måste jag vara starkare än så, starkare än jag är säker på att jag är.
Så länge jag får och kan sjunga så kommer jag klara mig... men den sångrösten jag hade för 2½ år sedan känns
ändå långt borta. Jag gör vad som helst för att få tillbaka den.

Hmm, jag hade inte tänkt skriva såhär mycket när jag började. Tänk så det blev! Och nu måste jag slappna av igen,
sänka axlarna, tappa hakan, slappna av i tungan, andas djupt.... mantra, mantra.... Jag vill börja på yoga.

Jag har alltid varit lite Parano-ida förresten. När jag var liten stod jag i fönstret på kvällen/natten när jag egentligen borde sovit,
och tittade ut för att se om det skulle komma en komet. Störta emot jorden och förgöra allt. Det var jag mest rädd för då.
Jag kröp ibland längs väggarna under fönstrena, för att ingen skulle se mig. Om det hade stått någon utanför och tittat in.
Kröp, kröp, var tyst.. och sen sprang jag. Helt normalt? Eh...