Hej, jag heter Ida, och...... ♥

Det handlar väl mest om att bestämma sig. Typ som när jag bestämde mig för att "hålla det här hemligt" på internet.

Alla andra vet ju. Alla jag känner, vet ju. Och nu har jag bestämt mig för att släppa på tyglarna, och låta det vara

"ingen big deal". Fastän det samtidigt är typ the biggest deal of my life. Men det är okej. Det känns bra.

Tre.

Två.

Ett.

Noll.

När jag var 11 år och min mamma var som sjukast i cancer (samma år som hon blev besegrad av den jävla sjukdomen, 1996)

så utvecklade jag en egen sjukdom, som heter Trichotillomani. Det började med att jag tappade håret av den stressen och de

påfrestningar jag (och mina syskon, såklart) utsattes för. Sedan övergick det i Trichotillomani.

En hemsk självdestruktiv sjukdom som många inte ens vet existerar. Ni kan läsa mer om sjukdomen här:   http://sv.wikipedia.org/wiki/Trikotillomani

Men lite kortfattat kan jag berätta att det handlar om att man själv plockar/rycker bort håret från sitt huvud (eller i vissa fall andra ställen på kroppen),

och jag har gjort det både omedvetet och medvetet sedan jag var 11 år. Idag är jag 27 år, going on 28 och jag har sökt hjälp för detta oräkneliga

gånger hos Psyk, exempelvis. Det tog lååång tid innan jag fick hjälp, och när jag fick den var det många gånger SÅ fel. Fel person, fel metod,

fel fel fel. Har många gånger "skrikit" efter hjälp men stått ohörd. Än idag har jag inte kunnat få någon ordentlig hjälp från dem. Jag träffade en

riktigt bra psykolog våren 2004 men sedan slutade hon jobba med detta. Hann bara gå hos henne i några veckor/månader.

Anyhow. Strax innan jag fyllde 16 år började jag använda peruk. Det var väl mest dit jag ville komma, med det här inlägget.

Jag gör det fortfarande. Och som jag skrev innan så är det väl ingen big deal, bara det att jag under de senaste veckorna

bytt frisyr igen och jag tänkte att det kanske skulle bli lite svårt att förklara hur jag lyckats gå ifrån att ha kort lugg till att

ha lång lugg igen, lite sådär hokus-pokus-aktigt. Och jag har ju velat skriva det här SÅ LÄNGE - för om jag gör det så kan jag

ju byta frisyr, och ha kort svart lugg ena dagen och lång röd lugg dagen efter, och ni vet varför!! Jag kommer nog känna en riktig

frihetskänsla när jag väl vågar slänga ut det här. Ni skulle bara VETA hur länge jag velat. Och jag är säker på att jag kommer få

mer stöd än elaka ord, men klart man är rädd för det sistnämnda. Folk ÄR ju idioter på internet. Och en elak kommentar väger

ibland tyngre än hundra snälla. Men vet ni, jag har valt nu. Jag valde själv!  : )  Nu vet ni. Och det känns så himla skönt för mig.

Jag kan byta emellan mina två frisyrer jag har här hemma utan att nojja för ER. Kanske fixar en tredje av bara farten! Fattar ni vad

skönt att kunna byta? Frihet, frihet. Så fri som man kan bli, i sin ibland jävligt begränsade värld.

(Nåja, nu ska vi inte gå in på det, det här inlägget blir tillräckligt långt som det är, men byta & byta - faaaan vad jag fått bråka mig

igenom åren, med läkare som inte beviljar nya remisser och yada yada.... som om livet inte redan vore tillräckligt bråkigt mot mig...)

Sjukdomen har jag fortfarande, men just nu så går det riktigt riktigt bra. Jag har hittat ett stöd som är bättre än alla de psykologer

jag någonsin träffat i ärendet, t.o.m än hon som var så jävla bra. Och det är min underbara pojkvän. Ingen pojkvän har tidigare varit

SÅ delaktig i det här problemet, som han är. Fy fan vad jag älskar honom. Fy fan vilket underbart stöd han är. Jag känner mig

starkare än någonsin och jag är fan nästan helt säker på - för första gången under de här SEXTON åren som sjukdomen haft mig

i ett jävligt hårt grepp - att han kan hjälpa mig ur det här. Att JAG kan ta MIG ur det. Jag kämpar arslet av mig varenda dag för att

inte falla tillbaka. Och han finns här för mig. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv, som nu!

Vet ni, det var faktiskt inte så svårt att skriva det här som jag trodde. Jag är mycket starkare nu.

Det här är mitt mörkaste svartaste hål men jag klättrar uppåt, uppåt, uppåt... och jag hoppas det fortsätter så! : )

Det handlar väl mest om att bestämma sig. Typ som när jag bestämde mig för att "hålla det här hemligt" på
internet. Alla andra vet ju. Alla jag känner, vet ju. Och nu har jag bestämt mig för att släppa på tyglarna, och låta
det vara "ingen big deal". Fastän det samtidigt är typ the biggest deal of my life. Men det är okej. Det känns bra.

Tre.

Två.

Ett.

Noll.

När jag var 11 år och min mamma var som sjukast i cancer (samma år som hon blev besegrad av den jävla
sjukdomen, 1996) så utvecklade jag en egen sjukdom, som heter Trichotillomani. Det började med att jag
tappade håret av den stressen och de påfrestningar jag (och mina syskon, såklart) utsattes för. Sedan övergick
det i Trichotillomani. En hemsk självdestruktiv sjukdom som många inte ens vet existerar. Ni kan läsa mer om
sjukdomen HÄR.  (med alternativ "svensk" stavning, med K)

Men lite kortfattat kan jag berätta att det handlar om att man själv plockar/rycker bort håret från sitt huvud (eller
i vissa fall andra ställen på kroppen), och jag har gjort det både medvetet och omedvetet sedan jag var 11 år.
Idag är jag 27 år, going on 28 och jag har sökt hjälp för detta oräkneliga gånger hos Psyk, exempelvis. Det tog
lååång tid innan jag fick hjälp, och när jag fick den var det många gånger SÅ fel. Fel person, fel metod, fel fel fel.
Har många gånger "skrikit" efter hjälp men stått ohörd. Än idag har jag inte kunnat få någon ordentlig hjälp från
dem. Jag träffade en riktigt bra psykolog våren 2004 men sedan slutade hon jobba med detta. Hann bara gå hos
henne i några veckor/månader.

Anyhow. Strax innan jag fyllde 16 år började jag använda peruk. För att det började synas, såklart. För att jag
förstört mitt långa, fina, älskade hår. Det var väl mest dit jag ville komma, med det här inlägget. Jag använder
fortfarande peruk. Och som jag skrev innan så är det väl ingen big deal, ...bara det att jag under de senaste
veckorna bytt frisyr igen och jag tänkte att det kanske skulle bli lite svårt att förklara hur jag lyckats gå ifrån
att ha kort lugg till att ha lång lugg igen, lite sådär hokus-pokus-aktigt.. ^^ Och jag har ju velat skriva det här
SÅ LÄNGE - för om jag gör det så kan jag ju byta frisyr, och ha kort svart lugg ena dagen och lång röd lugg dagen
efter, och ni vet varför!! Jag kommer nog känna en riktig frihetskänsla när jag väl vågar slänga ut det här.
Ni skulle bara VETA hur länge jag velat. Och jag är säker på att jag kommer få mer stöd än elaka ord, men klart
man är rädd för det sistnämnda. Folk ÄR ju idioter på internet. Och en elak kommentar väger ibland tyngre än
hundra snälla. Men vet ni vad, jag har valt nu. Jag valde själv!  : )  

Nu vet ni. Och det känns så himla skönt för mig. Jag kan byta emellan mina två frisyrer jag har här hemma utan
att nojja för ER. Kanske fixar en tredje av bara farten! Fattar ni vad skönt att kunna/våga byta? : ) Haha.
Ganska nice ändå att kunna vara snygg på olika sätt från dag till dag... om man nu vill det...  
Frihet, frihet. Så fri som man kan bli, i sin ibland jävligt begränsade värld.

(Nåja, nu ska vi inte gå in på det, det här inlägget blir tillräckligt långt som det är, men byta & byta - faaaan vad
jag fått bråka mig igenom åren, med läkare som inte beviljar nya remisser och yada yada.... som om livet inte
redan vore tillräckligt bråkigt mot mig... Oh well.)

Sjukdomen har jag fortfarande, men just nu så går det riktigt riktigt bra. Jag har hittat ett stöd som är bättre än
alla de psykologer jag någonsin träffat i ärendet, t.o.m än hon som var så jävla bra. Och det är min underbara
pojkvän. Ingen pojkvän har tidigare varit SÅ delaktig i det här problemet, som han är. Fy fan vad jag älskar honom.
Fy fan vilket underbart stöd han är. Jag känner mig starkare än någonsin och jag är fan nästan helt säker på -
för första gången under de här SEXTON åren som sjukdomen haft mig i ett jävligt hårt grepp - att han kan hjälpa
mig ur det här. Att JAG kan ta MIG ur det. Jag kämpar arslet av mig varenda dag för att inte falla tillbaka.
Och han finns här för mig. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv, som nu!

Vet ni, det var faktiskt inte så svårt att skriva det här som jag trodde. Jag är mycket starkare nu.

Det här är mitt mörkaste svartaste hål men jag klättrar uppåt, uppåt, uppåt... och jag hoppas det fortsätter så! : )




♥

Åh ida du är så modig som vågar skriva av dig, tror också du kommer känna en enorm frihetskänsla. YOU GO, du är grym och du är bäst! All beundran till dig. Sjukdomar, fan vad dom suger alltså. Men du är på så god väg, och tur att du har din rockie som hjälper dig. Jag tror på dig, always. MASSA rosa kramar!

Ida, du är verkligen en inspirationskälla. Så himla modig som vågar prata öppet om saker som tynger dig, istället för att låtsas att allt är perfekt (som så många gör). Det gör dig starkare än de flesta andra. Stay strong! :*

Jag är såå stolt över att du vågade och orkade berätta till slut <3 <3 <3

Oj, verkligen inget jag tänkt på (peruk alltså)! Så modigt att våga berätta! Skönt att höra att du har stöd och jag önskar dig all lycka till att bekämpa sjukdomen!

Kramar

Ååh modiga starka fina du <3<3

Sjukt modigt av dig att berätta! Du är en stark tjej och ditt inlägg om din sjukdom inspirerar mig och får mig att känna att jag inte borde skämmas och dölja mina sjukdomar. Man kan faktiskt vara himla bra ändå! <3

Du är så stark Ida! <3

Redan när vi var små tyckte jag att du var så himla söt! Och du är fortfarande en av de "best good looking" personerna jag vet. Av egen erfarenhet vet jag att det är bättre när folk vet. Då slipper de hitta på sina egna sanningar! You go girl!!

Kram på dig, Ida! Nu blir allting bättre - i alla fall lättare! Det är befriande att vara ärlig och du ska se att modet bara kommer växa till andra saker också.

Modigt! Så är det ett bra steg i att hantera saken, att konstatera att så här är det och omvärlden får ta det hur dom vill.



Vet också att håret är en känslig grej eftersom det ofta är en så "stor del" av ens utseende. Jag hade själv tjockt lång hårdrockshår förut, men sen passerade jag 25 och då blev jag tunnhårig... Tog en stund innan jag accepterade läget och köpte en rakapparat. Nu är jag "ohårig"... Funkar ju det med...



Oavsett vad så är du finaste tjejen norr om sydpolen. Rätt bra ändå att du kan vara finast på så många olika sätt, från dag till dag om du vill :) Är nog det man kan kalla obegränsad skönhet...

Det finns många som har sina hemligheter och du är en av få som vågar berätta! Starkt gjort av dig!!!

Lycka till med allt!

Ida, tycker du är en stark kvinna som går ut med detta. Du är supersnygg i dina olika frisyrer. En annan har ju oftast bad hairday du är ju supersnygg varje dag i håret :)

Riktigt modigt av dig, Ida :) vet själv hur jobbigt det är med att ha sina problem & inte veta om man bör skriva om dem eller ej!

Men något jag också tyvärr fått erfara är ju dålig hjälp på psyk! Har svårt o öppna mig för folk & så fort man haft en bra kontakt ett par veckor/månader & man äntligen börjar kunna prata ut ordentligt så slutar människan jobba där! Hah, varför är det aaalltid så?



Skönt att höra att det är bättre! Glädjer mig att höra! Håller på att ta tag i problem själv & det är inte lätt!

Kraaam

GO, IDA, GO! ^^ kramar ♥

Jag har hört talas om den sjukdomen men förväntade mig inte att du skulle ha den. Det är inget som syns. Vad fint av dig att dela med dig av det. Du är skitsnygg och ball oavsett.



Jag blir imponerad av hur stark du är

Kram!

Man kan inte med tillräckliga ord beskriva hur stolt jag faktiskt är över dig. Och även om det är en ovanlig sjukdom, så kommer du bli en förebild för så många nu, som kanske sitter i samma sits. Att de stärks av att du vågar berätta om din djupaste hemlighet efter alla år. Att du visar att det är OK att faktiskt prata om det, berätta.

It,s amazing. You`re amazing! <3

Det förklarar en hel del! :) Jag har nån gång snappat upp att svart inte är din naturliga hårfärg, och sen har jag gått och funderat på hur ofta du färgar håret eftersom du aldrig har någon utväxt.... Men så fick jag svar på min lilla fundering till slut! ;)

jag skulle aldrig vågat säga nå sånt här.. cred till dig! :] har följt din blogg sen start o älskar den!

Jag vet inte vad jag ska säga, men ett grattis är väl det närmast bästa! Min kusin har samma beroende, och det känns hemskt att se när hon börjar pilla helt omedvetet. Jag har undrat lite på ditt hår, hur du får det så långt och fint och så kom jag att tänka på att du aldrig skriver att du klipper dig... så det kan vara. Tråkigt att du inte har fått "rätt" hjälp, men underbart att du är duktig och får så fint stöd ifrån BF : ) Vet också hur det känns att hålla något inne, det hemligaste av hemligast - varken läkare, psykologer eller familj visste. Nu är det bara vännerna kvar. Du är sjukt modig!

Starkt av dig Ida ! Måste kännas skönt att ha ett sånt stöd av pojkvännen din också, så jag tvivlar inte en sekund att du inte tar dig igenom det här. Kram till dig och fortsätt kämpa !

shit. Du är galet bra! jag blev stum när jag läste detta, du har alltid verkat stark i mina ögon men nu växte du verkligen ännu mer :')

strongt gjort! stor kram!

Oj, det kunde man aldrig ana! Coolt, att du vågar berätta. Starkt! Du är så himla fin Ida! :)

Oj, jag har följt dig i många år och jag har aldrig haft en tanke på att du skulle ha den sjukdomen. Har alltid varit så avundsjuk på ditt hår och dina snygga frisyrer och så visar det sig att det inte är ditt riktiga hår :P Riktigt starkt av dig att våga berätta! Kram

Riktigt strongt gjort. Är stolt över dig. (om man nu kan vara det när man inte känner varann 'på riktigt')

Massa kramar.

stark jobbat att berätta. De måste ändå vara en lättnad. Du kommer få tillbaka ditt vackra hår. Kom ihåg att vara utan peruken med så huvudet kan lufta, då växer de fortare =) kram

Mycket modigt av dig at berätta! Lycka till med att vinna över det! Pussar

Underbar blogg, underbar person. Modig, stark, vacker och fin. Du kan allt du vill, och jag håller alla tummar och tår för dig på din väg att besegra din sjukdom. Hundra stöttande och kraftgivande kramar!

I had assumed you were strong but know I'm certain: YOU are very strong!

We can never fight against disease without someone's hand and you found the perfect one ;).

Always be proud of yourself and never give up, you will always have someone to help you when you don't think :).



I always follow you're blog with one eye because I really love the person you are and more now <3.

You always smile even if life isn't a fairytale...



You'll win :)



Keep on rocking ^^

En stor dag i ditt liv! Grattis :)

Åh vad du är stark och modig som delar med dig av din sjukdom! Kram!

Oj, jag är verkligen otroligt impad över ditt inlägg. Jag tror mkt få skulle orka offentliggöra ngt så djupt liggande, men jag tror det är det bästa man kan göra. Stay strong & hoppas att du en dag vågar köra helt utan! Du skulle ju se ut som Sinéad O'Connor, vilket verkligen är en komplimang! :)

men herregud Ida. här får jag för att jag inte går in på din blogg. men du är ju så modig som går ut med detta!! fina fina du! hade som sagt inte nån aning men förstår att det känns skönt att komma ut med det. och du är så vacker så du skulle vara det i vilken frisyr som helst, så det så. tack för du ville dela med dig och föråt att jag ser det så sent. har inte varit mig själv den sista tiden så får skämmas. Puss!!

Du är så modig som vågar berätta om det här, att våga dela med dig av något så stort som du burit med så länge i "hemlighet" för omvärlden. Du är fantastisk på alla sätt och vis, keep on rockin´girl:-) Kram på dig <3