"Over my dead body, baby, that's where I'll be."
Less. Slutkörd. Ibland så jävla förvirrad, känner mig lite dum i huvudet, känner hur frågande
jag ser ut ibland, följt av ett "Jag fattar inte?". Det känns som att hjärnan kör lite på halvfart,
och den kan inte ta till sig speciellt mycket nu. Som igår på showträningen, när jag kom direkt ifrån
jobbet, och vi höll på länge, och sen efter det var det möte, och jag var bara sååå efter, kändes
det som. Mentalt lixom. Och sen det där med att kroppen kontrar med att göra ont nästan precis
överallt. Idag har jag haft så ont i käken, det blir värre & värre varenda dag, morgnarna är
absolut värst, det känns som om jag har en spänd gummisnodd i vänsterkäken som gör att jag
inte ens kan bita ihop där ibland, så inga av tänderna på den sidan ens nuddar varandra. Bra?
Nä. Inte så bra. Har jag råd att gå och kolla upp det? Nej. Sist jag gjorde det betalade jag 1.700
att det var stressrelaterat. Tack för det. Så jag tänkte att jag gärna sparar de ETTUSENSJUHUNDRA
kronorna den här gången. Diagnosen LÄR ju vara densamma. Men jag skulle behöva göra något
ÅT det också. Halva ansiktet och örat fucking hurts. Jag vill typ kräkas ut min käke.
Tänk vad stress kan göra med en egentligen. Det är så jävla fysiskt och äckligt så det är inte sant.
Det känns som om jag är sååååå på gränsen faktiskt. Till vad? Till att vilja gå och lägga mig och grina
och aldrig mer gå till jobbet eller ens gå upp ur sängen. Precis så känner jag. Och jag kämpar varje
dag för att det inte ska bli så. Jag kämpar samtidigt så jävla hårt - så jävla hårt, fattar ni!? - med ett
beroende, en sjukdom, som jag haft sedan jag var ELVA ÅR. Det är så sjukt jävla längesen och jag
tror nästan det gör mig sjuk av att försöka. Men ändå så gör jag det, för jag vill, för jag måste.
Och jag är så jävla duktig nu, jag är så sjuuuukt stolt över mig själv, mer än någonsin.
Men samtidigt så mår jag så jääävla dåligt.
Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig. Men jag tror inte folk fattar hur mycket en och
samma människa kan gå och bära på. Det syns ju så sällan utåt, och så går man där med sitt jävla
leende (trots att käken gör så jävla ont så man knappt VILL le), och sitt jävla "Jodå, jag mår bra/okej!"
för man KAN inte säga något annat. Hur skulle folk reagera om man sa som det var? Vad skulle de tro?
Vadå, du som BARA JOBBAR HALVTID, det är väl inget synd om dig, du måste ju ha all tid i världen,
du kan väl aldrig vara trött, yada yada yada. Alltså fuck you. Så vill jag säga. Men det gör man ju inte.
Är det ens eget fel för att man inte säger som det är? Gör man någon en tjänst genom att hålla tillbaka?
Men vad vinner man på att börja grina och bryta ihop offentligt lixom? Nej, lås in det nånstans i käkregionen
och bit ihop jävligt hårt så det inte slinker ut. Typ. För så länge man inte har ett gipsat ben eller blöder ur
ögonen så syns det ju inte att man faktiskt ÄR sjuk. Kan någon gipsa mitt innersta eller kanske bara plåstra
om mig lite? Sätt dropp på min hjärna, skjutsa mitt hjärta i en rullstol.
Det finns så mycket, så mycket, som är bra. Det är därför jag orkar mer än jag tror.
Men var går gränsen?
Å finaste, finaste, finaste Ida .... Först vill jag säga att du är SÅ JÄVLA ENORMT DUKTIG som kämpar mot din sjukdom... Men jag förstår att det är så jäkla tungt och svårt, en sjukdom är alltid en sjukdom och det är inte alltid så himla lätt, jag vet :( Men du ska ha en eloge för att du kämpar <3 Sen har ju folk inte me å göra om du är stressad eller inte oavsett om du jobbar halvtid för de känns som du jobbar heltid.. tycker att du jobbar jämt :s dessutom äro vi alla olika och alla kan bli stressade, du har ju väldigt mycket liksom.. Finaste, vet inte vad jag ska säga mer.. dU får bara inte stressa för mkt... kroppen säger ifrån och den ska man lyssna på.. men fy va de e svårt ibland :( många många många kramar till finaste dig.
<3
❤❤❤
Älskade, älskade Ida.. Vet inte riktigt vad jag ska säga, inga ord räcker till. Jag älskar dig och hoppas att saker och ting snart känns ljusare <3
Kram bästa Ida. Mår man dåligt så mår man dåligt och då spelar resten igen roll. Håller alla tummar och hoppas allt vänder till det bättre så du får må bra.
Ida, du är stolt över dig själv, eller hur? Du är sjuk, men du må bra om dig själv. So fuck them indeed ;) Kramar, raring.
Åh gumman, jag känner igen så mycket av det där o det är för jävligt. Kram kram massa styrkekram till dej! <3
förstår vad du menar, har själv vart de. Och ja ibland är igen men de gäller ju att inte ljuga utåt, är man trött så ja säg de, visa det. Klart dom har svårt att tro dig om du alltid ler, sminkar bort påsarna och skuttar runt som du är full av energi. Visar man sitt sanna jag så kommer också förståelsen med den
sv: jag vill inte att det ska vara så. jag orkar inte. =(
sv: men varför inte? gå i dem hemma iaf. eller luta med någon ut så du får användning för dem!
sv: vi skulle ju vara två. då var det inte så dyrt. men nu när man är ensam med fattig lön är det dyrt med nästan 6000:-. älskar lägenheten men va fan ska jag göra med 3 rum egentligen? helt ensam. jag är så less på allt. på ensamheten. på deppen som inte kommer ta mej ifrån ensamheten. på allt tungt i bröstet. på jobbet som inte är vad jag vill göra egentligen. på att jag inte är o orkar vara den jag vill vara.. att de aldrig går. (flåt, du är fel person att beklaga sej för just nu när du har allt ditt, flåt)
*lura. inte luta i förrförra inlägget.
Det är hemskt att känna som du gör och de känns som de sällan eller aldrig finns någon som förstår hur svårt det faktiskt är. Stryke kramar till dig och fortsätt kämpa!
Tack tack ♥
