"Imorse" gick jag upp en timme innan klockan ringde (11:30 istället för 12:30)
och kände ett starkt sug efter att gå ut och gå! Så jag kastade mig upp ur sängen,
och började göra mig iordning. Den där rundan på 1,3 futtiga kilometer som Miche
ritade ut åt mig, den kallade jag plättlätt och jättekort och "jag skulle kunna gå ännu
längre varenda dag". Gjorde jag det eller? Nej, inte en enda jävla gång sedan dess!
Det var lixom ingen utmaning. Det var tråkigt. Jag är skitdålig på att göra saker som jag
tycker är tråkiga, även fast jag vet att det behövs. Är det inget kul så gör jag det oftast
inte. Och ibland får jag idéer om saker som jag bara måste göra, fastän det verkligen
inte behövs, eller inte är bra. Men jag måste, för jag fick den impulsen.

Det är jobbigt att vara impulsstyrd. Speciellt som vuxen.
Då förväntas man kunna klara av vissa saker. Det förväntas först och främst av andra,
men också av en själv. Sen när man inte kan det, då blir man så grymt missnöjd.
Som att jag vet att jag måste diska, jag vet att jag måste städa, jag vet att jag måste
ringa den och den personen eftersom det är viktigt, men ändå så händer det inte.
Inte för att jag skiter i det. Det lixom bara hamnar utanför min ram just då.
Och så har jag sjukt dåligt minne ibland. Det är jättejobbigt. Och det är inte jätteofta man
får impulser som säger "Wohoo, nu diskar vi!" eller liknande. Ibland lyckas man kämpa
sig igenom det ändå, och då är det en jättestor ansträngning! Jag vet att folk inte förstår
detta, jag vet att folk ser ner på personer som är som jag. Som tycker att vi är slarviga
och oansvariga. Ibland undrar jag om jag själv utvecklade adhd i nåt sorts uttråkat tonårs-
stadie, men så var det ju inte. Jag har ju alltid varit såhär, men det är inte förrän man
kommer upp i den åldern, då kraven ställs, som man märker att man inte är som de andra.
Och när man är 25, då förväntas man vara vuxen. Man förväntas kunna ta hand om sig själv,
man förväntas kunna sköta alla papper och man förväntas ironiskt nog kunna sköta sin
egen medicinering för just detta problem, men alltså jag glömmer ju bort det hela tiden!!
Och jag HATAR att be om hjälp, jag HATAR att känna mig hjälplös, jag HATAR att det är
stökigt och odiskat när jag mest av allt i hela världen skulle vilja ha lite ordning omkring
mig!! Men ingen vet hur mycket man kämpar. Ingen vet att det krävs så mycket energi för
att ens orka fungera ibland, att det kan gå så mycket kraft åt att "orka vara normal" en hel
dag, så att man ibland inte orkar ta hand om sitt hem i slutändan.

Pust. Varför blev det en hel jävla krönika här?
Det var ju inte meningen. Det bara kom.


Jag gick ut, iallafall. Det gjorde jag. Drog på mig sneakers och gick tll OKQ8 och köpte
halstabletter och nässpray! Extremt välbehövlig uppladdning till ikväll. Tack a-kassan
för att du lägligt nog kom igår. Kom på att jag glömt den viktigaste medicinen och köpte
en stor Marabouchokladkaka i kiosken här utanför, innan jag gick hem. ^^

             

Det var skönt med lite luft! Och med lite ljus, framför allt.
Nu ska jag ta en snabbdusch, sen blir det frukost/lunch, sen blir det en massa smink,
lite uppsjungning, uppstryning av kläder and so on. Hoppas våra fyra röster håller ikväll!


Hur ska man tolka det när det ETT kylskåpsord trillar ner, och det är just detta?