Vilken konstig dag det här var.
Den var konstig redan när den började.
Eller inte konstig, jag är ju ganska van att ha megaångest.
Men det är ju aldrig kul att börja sin dag så.
Känna att man är helt stressad för att man ska iväg,
och REPA - som man inte ALLS är sugen på eftersom man
gjort det över en vecka i streck - och sen kändes INGET bra,
varken kläder eller frisyr eller nåt, och frukost hann jag inte
äta, och sen var det tusen fiskmåsar som cirkulerade precis
där jag skulle cykla så då fick man värsta paniken för det också
och funderade på att cykla en annan väg, som skulle ta hundra
år längre.. jag valde att blunda och cykla vidare. Måh.

Och sen när vi är mitt i repet, mitt i en sång, mitt i värsta crescendot,
så kommer Herman med telefonen i handen och säger att spelningen
är INSTÄLLD! Helt sjukt! En 9-årig pojke hade dött på campingen där vi
skulle spela, så nu hade de ställt in hela festen. Givetvis. Fy fan vad hemskt.
Men det kändes helt konstigt för oss också, som lagt ner så JÄVLA mycket
tid på detta, lärt oss 70 låtar på typ tio dar! Och även för pengarna, de hade
man ju kind of räknat med såhär inför semestern. Helt jättekonstigt.
Bara att släppa allt då och försöka hitta tillbaka till vardagen igen.
70 låtar. Sjuttio. That's a fucking lot. Vi har ju varit skitduktiga! Men det har
vi ju såklart inte övat in i onödan, nu har vi ju värsta repertoaren till nästa
gig... Men det känns jävligt melankoliskt just nu...
Antiklimax, hej hej, antiklimax!  

Jahapp. Sen var det dags för nästa ångest som var Kevins 14-årskalas.
Varför ångest för det? I have no frikkin' aning. Men det var helt lugnt när
vi var där iaf, och gosade med världens gosigaste katt - typ Bellastyle
och nästan bättre! - och fikade massa gott fika. Kevin såg vi dock
inte mycket av, han spelade TV-spel med en polare på sitt rum. 
Oh, you 14-year-olds...

Sen kom man hem - för första gången på länge på dagtid - och upptäckte tre
kuvert från A-kassan på dörrmattan. Och jag hade faktiskt lite hopp, eftersom
jag skickat in vad JAG tyckte borde varit den sista kompletteringen, och nu hade
det tagit så jäkla lång tid utan att jag hört något, och så nu: dessa tre kuvert.
Öppnar första... upptäcker att det är en räkning. Som jag redan fått. Heja.
Öppnar andra... upptäcker att det är ett medgivande för autogiro. I ett separat kuvert?
Superkonstigt. Jaha. All my hopes for number three nu då...
Öppnar tredje... upptäcker - med viss dödslängtan - att det är YTTERLIGARE
en begäran om komplettering. Hej, ny ångest!
Det känns som att det inte finns fler ord att beskriva det här. Nu är vi lixom inne
på FJÄRDE månaden utan A-kassa, vad ska jag leva på tycker de???
Hade jag inte haft Miche här hade jag ENBART haft en inkomst på 4000 kr i
månaden!!! Det är inte ens i närheten av vad bara hyran kostar.
Och Miche flyttar lixom hem om ett par veckor......
Är det nu man ska skicka sitt självmordsbrev till deras jävla inläsningscentral?
"Det här är ert fel. Tack för hjälpen. PS: Bifogar de räkningar jag inte kunde
betala, ni kan ju göra det med de pengar ni är skyldig mig."

Jag saknar ord.
Jag saknar lust.