Facebookstatus:
Äh, jag orkar inte. Hur ska man orka svinga sig från högsta högt till lägsta lågt,
från glad till förkrossad, hela tiden, fram och tillbaka, varje dag? Jag får feber
av min egen existens. Jag orkar inte var LEDSEN mer. Jag orkar inte.


Need I say more?
Jag står och gråter men jag ORKAR inte. Orkar inte gråta.
Vad fan ska jag göra? När allt annat är viktigare än jag, alltid,
match eller inte. Och vadå? Kolla min blogg? På vadå, två veckor?
Nej, "jag tänker inte så mycket på det längre" - tack!
Jag känner mig verkligen uppskattad. Bortglömd med flit, utplånad, utsuddad.
Och klart du ska svara fort som fan på den komplimangen du fick av en brud 
på din facebook, grejen är inte varken den att du FICK den, eller SVARADE på 
den, utan att du aldrig aldrig aldrig någonsin svarar på något fint jag skriver.
Aldrig. Men det känns väl bättre att höra det från någon annan, kanske? Antagligen.
"Tack tack tack för att du tycker att jag är snygg och cool. Det finns någon som älskar
mig och tycker om mig mer än någon annan i hela världen och dessutom också tycker
att jag är snygg och bra och finast i världen och yada yada yada.. men det är ju oviktigt."



Jag behöver ju inte oroa mig för att du ska komma in och läsa det här, iallafall.
Right? För du finns inte här längre. Jag gråter gråter gråter gråter och saknar dig
så det känns som att hjärtat har trillat ner på golvet och ligger och flämtar, men
du slipper höra, du slipper se, du väljer att titta bort från den röran du ställt till med.

Enkelt. 





Och jag värmde mat men nu har den väl både svalnat och torkat. Typ som jag känner mig. Garbage.

-"Jag har väntat på det här ända sen igår!" (match)
Wow. Och jag som väntat på dig hela livet.