Morgonkaffet:
.

.

.

.
Det var bara att kliva upp i snövallen bredvid och försöka hålla sig så torr som möjligt.

.

Mötte Bejja nere på stan, hon kom halv 2 med bussen från Uppsala och det var så kuuul att träffa henne igen! ♥
Älskade saknade vän! 
.

.
Vi gick på stan, fikade, gick mer på stan, fikade mera. Och pratade pratade pratade, och jag klappade på hennes
fina bebismage och fick sparkar i handflatan från den lilla därinne. Om två veckor har hon BF, och jag är faktiskt
imponerad av hur hurtig hon var, lixom, knallade runt som fan med mig, upp & ner i trappor och allt! Om jag hade
varit sådär gravid hade jag säkert varit världens dramaqueen och bara legat hemma i en saccosäck och velat
bli omhändertagen... ^^ Hihi.

.

.................................. ♥  ♥

.

Är så glad att vi äntligen hann ses. Vi skiljdes åt strax efter kl 18, hon följde med mig upp till Musikskolan och 
hann träffa Marcus också, det var kul! Sen blev det puss-&-kram-kalas, och sen var det dags för dansträning
18:30 till 22-ish för mig och showkompisarna... pust! Jag fattar inte hur jag ska orka med showen i år, något
har hänt i min kropp, inte bara med min röst, utan med hela alltet. Jag orkar typ ingenting, känns som om jag 
får för lite syre, för lite allt. Tappar synen, får stickningar i armar & fötter, blir yr, får ont i magen, yada yada,
och det är så sjukt jobbigt när jag håller på med nåt som jag ÄLSKAR, som dessutom kräver en massa fokus
och inte minst energi. VAFAN! Borde ta en helkroppsundersökning & röntgen & hela skiten och försöka hitta nåt.
Känner mig helt suddig och förstörd. BLÄÄÄÄ, vill inte avrunda en så bra dag med sånt! Efter övningen gick jag

& lillasyster till Donken och käkade lite middag, jag nöjde mig faktiskt med en cheeseburgare. Och väsk-Cola.
.

Och nu är jag hemma. Och klockan är tjugo över tolv. Och idag är/var det den 23:e februari. Tänker tillbaka i
tiden, tänker 11 år bakåt. Tänker på Dawid. Jag skrev om honom förra veckan också. Den 15:e tog han livet av
sig, men lyckades återupplivas i ambulanshelikoptern. Sen låg han på intensiven i en vecka, medvetslös, med 
slangar överallt. Med märken på halsen. Med mitt namn på sin högra arm. De sa att han kanske inte skulle klara
sig, och att han kanske inte skulle bli som förut, om han gjorde det. Vi hoppades, vi väntade, vi önskade. Den 23:e
februari förklarade de honom hjärndöd och de stängde av hans respirator. Sedan dess blir livet aldrig detsamma.
Sedan dess har vi bilder i huvudet vi aldrig kommer glömma. Men jag mår bra nu Dawid, ser du det? Jag är så
lycklig och blir så jävla bra omhändertagen, oroa dig inte för mig. Du finns alltid med mig. ♥

.

.

Det var inte meningen att vända det här till världens sorgligaste inlägg. Jag har haft en jättefin dag. 
Om det är något ni undrar får ni jättegärna fråga. Jag har en sjukt kass erfarenhet som jag önskar att jag aldrig
hade behövt uppleva, men det är en del av mig, och jag har inga problem att prata om det, om någon vill det. 
Just saying. Nu blir det en dusch för mig, aaaalltid lika sent... Puss & kram & godnatt! ♥

.

.

.

.