Fan vad mycket bättre det var förut när jag kunde skriva om saker helt out in the open.
Varesig jag var glad eller ledsen eller jävligt förbannad. This is fucking choking me.
Kastas fram och tillbaka och vill sticka ut ögonen. Står mitt i köket här och skriker rakt ut så halsen
blöder, och gråter svart smink som rinner ner på kläderna. Saker faller ner från bänken. 

För allting faller. Förr eller senare faller allt.

G a r d e l l  ♥ 



Jag orkar inte, jag är inte såhär stark, jag orkar inte, jag är inte såhär stark, jag orkar inte.









Jag citerar, som jag gjort förut, han som sätter de bästa orden på allt;

"Ibland upplever hon att man varje dag väljer mellan ojämförbara ting.
Nu skulle jag kunna släppa allt och skrika i förtvivlan 
eller också säger jag att det var ett utmärkt gott kött och ber om receptet.
Nu tar jag av det kokande vattnet från plattan
eller också hoppar jag från balkongen.
Nu kan jag antingen borsta tänderna eller skära upp handlederna.
Antingen eller.

Som om alternativet till de vardagliga tingen inte alls
med nödvändighet är andra vardagligheter, utan tvärtom
en avgrund som lurar tätt inpå trivialiteterna.
Och vi är munkar på frestelsernas berg,
mittemellan himmel och jord."