Har nu fått tid hos husläkaren för undersökning/kortisonspruta (hoppas jag!!,
jag bad om det iallafall!!), den 19:e oktober, dagen efter min födelsedag.
D E T   Ä R   O M   T V Å   V E C K O R ! ! !

Kommer väl växa fast i det här läget innan dess. Hur fan ska jag orka ha det såhär, såhär jävla länge?
Det har redan hållt på i flera år, och allra värst hela det här året, och nu låsning i tre veckor. TRE VECKOR!
Som då säkerligen kommer bli FEM veckor, om vi inte hittar nån annan lösning som kan ske tidigare.
Jag blir helt matt. Gråter. Vet inte vad jag ska göra. Och nu fryser jag så jag funderar på att lägga mig
i badkaret och fortsätta grina där, typ. Faaaan. Och varför händer detta när ens älskade inte ens befinner
sig i samma land? OH THE IRONY. (Jobba hela helgen också. Tredje i rad. Joråsatte...)

Det jobbigaste är ju inte att jag inte kan äta ordentligt, att jag inte kan borsta tänderna eller gäspa utan extrem
jävla smärta, och att jag inte kommer kunna kyssas när han väl kommer hem (fast det låter ju jävligt jävligt
eländigt det också, faaan) utan att jag inte kan göra det jag älskar mest i världen. Sjunga. Fan vad ont det gör.
 
Fitta, typ.