Världens kanske i särklass bäst intajmade sms fick jag nyss av min bästa Bea. ♥

Torkad mascaragråt längs kinderna (skitsnygg som en snorig Ozzy, typ) och fingrarna i håret
MEN JAG HAR INTE PILLAT, JAG LOVAR - och så fick jag ett fint sms. Det stramade i de
svarta kinderna när jag log. Måste vara nåt telepati-skit.

^^



Shut the fuck up, get up. 


Det är skrämmande hur jävla trasig man kan känna sig egentligen, och ändå känna att det är en bra idé
att sitta och blogga. Som att jag inte menar det, lixom? Oh yes I do. Det är läskigt hur destruktiva tankar
jag får när jag mår såhär. Förr i tiden skrev jag om dem, men blev ombedd att sluta. Av mina syskon, bl.a.
Jag tror inte det hjälpte mig ett dugg, att sluta skriva. Alla hanterar sina saker olika. Jag skrev om det öppet
men det var ju inte så att jag uppmanade folk att göra som jag, eller att det på nåt sätt var bra. Jag bara
använde mig av min "kanal" - då: min Lunarstormdagbok/blogg - och fick utlopp för saker. Ibland så hjälpte det
att skriva, att jag exempelvis ville skära mig för att omdirigera smärtan, eller rentav hoppa framför ett tåg,
och sen kände jag inte lika starkt att jag behövde göra det längre. Att få ventilera det hjälpte. Jag har ventilerat
på tok för lite de senaste åren. Nu känns det som att jag vill sudda ut allt det jag nyss skrev för jag vet inte 
hur det LÅTER, men struntsamma. Jag tror jag skulle bli inlåst om jag skrev & uttryckte vad jag kände, alltid.
Ibland kanske det är bäst att hålla det för sig själv. 

Men inte alltid.

Åh, om ni kunde få vara inne i mitt huvud en dag eller två.
Jag tänker ofta att jag skulle vilja sudda bort allt som hänt
& allt jag sett & allt jag känt
men då skulle jag ju inte vara jag.
All of this made me who I am.
Ehh, på gott och ont.
I know.
  

Russinen ur kakan, någon?