Note to self.
ökat ångesten för att råka "förstöra" det. Jag har inte varit nära att ge upp eller så, jag känner mig fortfarande
ganska stark, jag är mer rädd att råka göra det omedvetet. Pilla bort hårstrån av gammal vana, nu när det är
så pass långt att jag utan problem kan greppa det och lirka ut det med roten... Som jag under 18 år övat upp
mig att bli jävligt bra på, även utan att tänka. DET är jag rädd för. Inte att jag ska stå med pincetten framför
spegeln och ge upp. Att råka pilla, hade känts som att förstöra allt det jag jobbat fram hittills. Fast jag vet ju
att det inte är så, egentligen. Att jag inte får ta det så hårt, om det händer. För idag har det gått 40 dagar,
och under de 40 dagarna har mitt hår växt massor och blivit långt, ganska jämnt också, även om det finns
fläckar som varit mer utsatta.... jag hoppas de hinner ikapp.... Om jag råkar pilla ett eller ett par hårstrån så
är ju inte allt förgäves. Jag är rädd att jag ska känna så, men jag försöker skriva det här till mig själv på nåt
sätt, att jag BÖR inte känna så. Jag har varit skitduktig. Det har jag. Jag är jättestolt, och stolt över att jag är
öppen med det, att jag kan dela med mig av allt, av text & bilder, om detta. Det kunde jag inte ens drömma om
förut. Då gick det ju ganska mycket energi åt att försöka dölja det. Så många gånger som jag suttit och försökt
retuschera hårfäste/hårbotten på bilder... försöka undvika att fota så det syntes ö.h.t,... och slingra mig ur frågor
om hårstyling... Nej, det här är så jävla mycket bättre. Jag mår så bra, av att vara såhär öppen. Best ever.
Det viktiga är inte att inte falla, det viktiga är hur snabbt man reser sig igen. Faller man och blir liggande så är det kört, men så länge man har modet och styrkan att resa sig och gå vidare mot målet så är det aldrig någonsin kört.
Sägs ju att Thomas Edison Misslyckades tusen gånger innan han lyckades uppfinna en fungerande glödlampa. All framgång bygger på misslyckande… Men att man reser sig och går vidare, starkare för varje gång.
Heja ida du är bäst! och även om du kämpar mot dig själv så kommer din vilja att vinna att vinna någon dag.
Oh, jag förstår precis! Men kan du inte "sätta undan" dina avklarade pinnar på ett "konto", lite som nån föreslog i förra inlägget, fast med en helt annan inställning; inte för att det är okej att pilla (för det vill ingen av oss att du gör, tänk om det här får vara gången du klarar att sluta!) utan för att inte se pressen? Du har dem på konto och så börjar du om med pinnar? Och sätt bort dem på kontot när du nått det antal då mängden börjar kännas jobbig?
Du är så snyggast,bäst och en riktig krigare. <3
Så sjukt jävla stolt över dig!!!! <3<3<3<3
Jag tror du kan göra nåt av det där redan nu. Alexandra på Cityfrisören är skiiiitduktig. Jag har ju långt hår, men det är inte alls lättklippt och hon får så bra ordning på det. Hon har guldfingrar! Och guldhjärta... om du vågar/orkar prata med henne?
DU är jättduktig, och modig som delar med dig av även dina svaga stunder! Det är otroligt stark att göra! jag hejar på dig och tror att du kan vinna det här! :)
kraaam!!
Du skrev i en kommentar att du inte vet hur man blir en vinnare, men vet du?! Det är DU redan! Vilka steg du tagit, du vet att vi vet, du kan ventilera håret och din åbgest öpoet, du får styrka att fortsätta och hur du än vrider på det så är det i det öppna nu, inga fler lögner, inga fler hemligheter...och din efen dröm går nog snart att uppfylla, omedveten el ej, du ör en vinnare, du tar sakta över kontrollen, du är en krigare...världen är din scen, lets shine ❤️
Jag förstod att du menade det, men du är iallafall en vinnare! Du kanske inte kan bli av med sjukdomen, men du kan vinna över den genom att ta kontrollen <3 kraaaam
Jag kan så väl relatera till den där nu-får-jag-inte-sabba-det-här-känslan, det är lite av ett dilemma det där med att börja resa sig från sitt missbruk/sjukdom (i mitt fall ätstörningar i ditt fall håret). MEN! Jag tror att det viktigaste är att bygga upp tillräcklig inre styrka för att inte gå i bitar OM det skulle skita sig - att kunna avdramatisera det och ba "hoppsan Kerstin" och sen resa sig upp igen. Inte fastna där i hjulspåret igen. Var stolt över dig själv när det går bra (för du ÄR så jävla bra) och var extra snäll och förlåtande mot dig själv om det någon gång går mindre bra. Det har iaf funkat för mig <3
