Ogillar min oförmåga att ta hand om mig själv.
När jag behöver det som mest så gör jag det allra allra minst. 
Äter inte, dricker inte, varför?
Är det någon sorts bestraffning?
Är jag för orkeslös eller bryr jag mig inte?

Det är ju jävligt dumt iallafall, så långt är jag med.
Men det blir så ändå. Har inte ätit någon mat idag.
Har ätit kaka. Yay? Det kan man ju leva på...?

Nej, kanske inte.

 

 

Jävligt sugig dag för övrigt. Alla överens.
Tårar och samtal om sånt man inte vill prata om,
sånt man inte ens vill tänka på.
Vill bara blunda och skaka på huvudet men det går inte.
Beslut man inte ens i sin vildaste fantasi vill ta.
Vågar jag ens uttala de där orden?
Förlåt, förlåt, förlåt, för att jag orkar så lite
och gör så lite.

Jag orkar inte ens ta hand om mig själv.

Jag rår inte för omotivationen.
Jag vill inte se min andra förälder försvinna såhär.
Ibland vill jag försvinna själv för att slippa vara med om det.

 

Och allt jag kanske behöver just nu, är att ta hand om mig själv,
så att jag orkar mer, så att jag klarar mer, men jag vågar inte,
för jag är så rädd 
för allt
för alla
för att falla

.

Men det är ingen som kommer att ta hand om mig ÅT mig, 
jag måste göra det själv. Kan vi BÖRJA med att äta, åtminstone?
Och inte bara idag, ALLA dagar, alla måltider, fucking get some rutiner,
helvete, Ida, du mår inte bra. Jag vill må bra. Jag vill ta hand om mig.
Nu får jag bara mig själv att må sämre. Jag vet det.
Men jag vet inte hur jag vänder på det. Jag kan skriva om det,
men i praktiken så vet jag inte hur man gör. 

Men jag vill det. Nu.

 

 

Men jag vill inte vara i den här sitsen, som vi var i idag, 
som vi kommer vara i framöver, för nu känns allt så himla jobbigt.
Och hur starka vi än är så är vi inte starka nog för att ta bort det här.
We just have to face it. Motvind, fucking jävla fittiga verklighet, and so on.
Jag är så himla ledsen. Maktlösheten går inte att uttrycka i ord,
heller inte den beundran jag känner för er som gör allt ni kan. 

 

Det känns egoistiskt att prata om att ta hand om sig själv i sånahär stunder,
är det därför jag inte gör det? För att om inte alla kan, så kan inte jag heller.
Varför ska man tänka på att må bra själv när man ser att andra inte gör det?
Varför ska jag tro att jag ska ha det bättre?

Bedöva tankarna med sömnpiller? Måste äta. Borde äta. Orkar inte fixa mat.
Så jävla dåligt, Ida. Just fucking do it. 

 
Bla bla bla bla blaaaa.

  
Tyst. Gå och lägg dig.