Tankar efteråt och de sista bilderna.

Förut så hade man nog önskat att man kunde dammsuga bort allt katthår från golvet och soffan,

och att det ALDRIG skulle komma tillbaka! För det hamnar ju överallt och det är inte så roligt.
För att inte tala om katthåren på kläderna.. jag som använder så mycket svart! Det syns alltid!

Men nu.... jag vill inte ens plocka fram dammsugaren. Vill inte städa bort något katthår.
För det som jag städar bort... det kommer, just det, aldrig tillbaka. Även fast det kommer finnas
katthårstrån överallt här hemma för ungefär all framtid så ligger det något väldigt ångestfyllt
över att plocka fram dammsugaren. Här är ju guldläget man så länge velat ha! Dammsuga bort
håret, ej få påfyllt. Ett hem som inte luktar kiss eller bajs när hon varit på lådan. (Eller missat den.)
Varför känns då det här så hemskt? Helt plötsligt saknar jag kissfläckar och jag saknar bajslukt.

Eller, ja... ni förstår. Det var lixom ett paket, där man fick allt. Nu har jag inget av det kvar, förutom
hårstråna som jag inte vill städa bort. Jag har inte ens tömt kattlådan och plockat bort den. Faktum är
att hon använde den ju inte så ofta på slutet, hon bajsade knappt eftersom hon inte åt, och varenda gång
hon kissade så gjorde hon det precis utanför lådan. I lådan finns en liten kissfläck. En mörk fläck av
stelnad kattsand. Hur ska jag kunna ta fram spaden och en påse, städa ur sanden och slänga den?
Hur ska jag kunna plocka bort hennes lilla toalett? Hur ska jag kunna ta bort de där matskålarna med
torrfoder som fortfarande står framme? Diska ur dem och plocka bort dem. Plocka bort elefantunderlägget.

Dammsuga. Hur fan ska jag kunna dammsuga?

Jag har fortsatt lämna toalettdörren lite på glänt, och även dörren till mitt sovrum.
Så att hon hittar in ändå. Fastän hon inte är här. Ifall hon känner för att hälsa på mig.
Jag sover med "hennes" lilla gosedjur. De är ju så löjligt lika med de stora runda ögonen.

Jag är skitdålig med mitt hår nu.
Jag rycker bort så mycket hår.
Det ligger hårhögar överallt.
Så att jag BORDE dammsuga nu är ju ingen överdrift.
Bort med hennes hår, bort med mitt hår.
Så mycket ångest och så mycket saknad.
 

 

Här är de sista bilderna på oss tillsammans. Jag hade diademet med kattöronen på mig. Hela dan dagen.
Hos veterinären också. När hon var hos mig sin sista stund. När jag åkte till Stockholm på kvällen också. 

                   Söndergråtna ögon och ett bultande hjärta. TVÅ bultande hjärtan goddamnit.

 

♥   ♥   ♥   ♥   ♥ 
  

Många många djur har varit en del av mitt liv genom åren..men nästan lika många har också lämnat mitt liv.. och närmast mig är nu min hund oliver som jag ibland önskat att jag inte skaffat då han inte har dom lättaste raserna i sig, han kan vara både skällig, olydig å aldrig så där enkel som alla andras hundar ser ut att vara.. Men ändå älskar jag honom så förtvivlat att jag senast idag gråtit över att behöva lämna bort honom två dagar när vi ska på semester..Att älska kan också vara det som gör mest ont här i världen.. och att en hund eller katt kan vara så stor del av vårt liv är så himla fint tycker jag... Alla är dom unika och kan aldrig ersätta den andre...men även om jag vet att det gör ont att mista dem kommer jag alltid alltid vilja ha ett djur till vän vid min sida...för att jag vet hur mycket kärlek vi kan ge varandra! Jag tänker på dig Ida! Kram/Marlene

Åh så hemskt. :( Vill med bara gråta nu. Hoppas din sorg lättar på något sätt.<3 Detta är så svårt,vet inte ens vad jag ska skriva.

har nu läst de senaste inläggen om bella och hulk-gråtit. för dig och för bella.
det gör ju så förbannat ont och jag vet ju att inga ord i världen kan plåstra om ett trasigt hjärta.
men du ska veta att jag tänker på dig!
hoppas att dagarna snart ljusnar.
massa kramar <3 <3 <3

finaste bella, finaste ni <3