Tack för alla era fina kommentarer. Det betyder massor.

Har precis kommit hem från jobbet och det är så tomt och sorgset hemma.
Jag ser henne i ögonvrån, fastän det egentligen är en bit tyg som hänger över symaskinen, jag tänker att
"oj, jag måste ta upp den här plastpåsen från golvet", fastän den inte utgör en risk eller en potentiell kissplats
för någon. Jag var på Ica nyss och tänkte att jag kanske borde handla kattmat, fastän jag inte ska mata någon katt.

Allt är fel och tårarna kröp fram bakom ögonlocken innan jag ens kom fram till mitt hus. 
Hela hela hela tiden är det småsaker som får mig att tänka på henne. Och då menar jag inte att de bara
PÅMINNER mig om henne, utan som jag skrev innan, att jag tänker som att hon fortfarande finns. Att jag,
även fast jag vet att hon inte är kvar, förväntar mig ljudet av små kattassar på hallgolvet när jag öppnar
ytterdörren och kliver in, alternativt att hon redan står där med sin lilla mustasch och väntar på mig eftersom
hon hörde när jag tog upp nyckelknippan. Att jag borde flytta på den där lilla lampan som har en sladd som
hon skulle kunna råka snubbla på och riva ner. Att jag borde fixa till överkastet så hon kan ligga där.

Allt sånt. Fastän jag sekunden innan tänkt att det är så tomt utan henne. Det sker per automatik.
Jag undrar hur länge det kommer fortsätta vara så. Hur länge det kommer kännas jobbigt att komma hem
till sitt eget hem, eftersom det helt plötsligt inte känns så "hemma". Det känns inte som det borde.

Men jag försöker tänka lite positivare. Tänker att nu behöver jag inte OROA mig längre. Oroa mig för om hon
inte mår bra, om hon mår sämre än innan, om hon har ont, om hon har det bra när jag inte är hemma hos henne.

Men det känns inte alls positivt ändå, att jag inte behöver oroa mig. Nu har det värsta hänt, det kan väl
inte bli värre? Jag är så splittrad. Jag vet ju att jag tog rätt beslut. Så att hon inte skulle få lida. För hon
mådde inte bra. Hon visade inga tecken på smärta, inte till MIG, men veterinären sa att hon säkert hade ont.
Att hon undanhöll det. Att det inte var några som helst fel på hennes fina lilla katthjärta, men att hennes lungor
inte mådde bra, och när en katt slutar äta och dricka, då har de gett upp... Åh, vad hon var klängig på mig 
när vi var där, hon ville upp i min famn, hon borrade in sitt lilla huvud i mina armveck, hon ville gömma sg.
Jag höll om henne, hela tiden. Jag pussade på henne, hela tiden. Som om INGEN katt någonsin hade varit
lika älskad som hon, och det ville jag visa för henne. 

Jag ville nästan att han skulle ge mig en spruta också, så jag hade fått följa med henne.
Ingenting kändes viktigt längre, mer än hon. Jag tror inte att jag är lika rädd för att dö längre.
Sedan hon slutade andas har jag längat efter henne så jävla mycket att jag lika gärna kan sluta andas själv.

Jag längtar så, efter att få vara med henne igen. Min lilla. Det skrämmer mig nästan.