Idag skulle mitt ex (åh, vad töntigt det låter, i det här fallet så passar inte ordet så bra enligt mig...)
iallafall, idag skulle Dawid ha fyllt 28 år. Om han fortfarande hade levt. Han hann inte ens fylla 16 år.
Fatta vad många år som gått! Kan inte förstå tiden ibland. Så längesedan. Hur kan det ha gått så lång
tid? Över 12 år... Fatta vad UNGA vi var!! (obs, ej att förväxla med att jag tycker att jag är speciellt gammal
nu, men att vi var så unga... för att gå igenom det där..) Idag ska jag tända ett ljus på hans grav, jag spelar
såklart Nirvana in his honor, och av ett rent sammanträffande råkar jag ha på mig ett Nirvanalinne under
jobbtröjan. Det måste varit han som bestämde kläder åt mig imorse, och lade fram det... ^^ Haha. 

Jag drömde faktiskt om honom för ett par nätter sedan. Litegrann, sådär, bara. Att jag träffade honom lite
snabbt, och att han hade växt och sådär... att jag lixom tänkte "Åh, är det såhär du ser ut nu", vilket är lite
konstigt för han kommer ju ändå aldrig bli äldre än nästan-sexton. Han kommer aldrig åldras mer än han
hade gjort då. Men jag är helt säker på att han faktiskt hälsade på mig på riktigt. Kollade läget och så.
Visade att han fortfarande fanns där. Jag vet att han gör det. Det känns fint.

Och jag minns allt vi gjorde, jag mins allt, allt, även det som gör ont att minnas. Och jag minns mitt namn på hans
arm, jag minns våra ringar, våra löften, trots att vi var så unga, men det blev ju döden som skiljde oss åt, after all.
Fuck fuck fuck. Vilken historia. Den finaste och sorgligaste tonårskärlekshistorian jag vet. 

Dawid
1985-03-17  -  2001-02-23
♥

 

Det finns tårar kvar även efter 12 år.