Har haft en grym, tuff, rolig, stressig, hård, bra, förjävlig och förträfflig träningshelg på scenen.

Är så trött och slut i kroppen att jag inte längre vet vem jag är. Eller varför.

Orkar inte vara vaken. Så här får ni bara en bild. Två, faktiskt. Stoltserar inför er och INFÖR MIG SJÄLV
att jag lyckas vara duktig trots att det här är en sådan period som lätt skulle knäcka mig, som alltid knäckt
mig, som alltid fått mig att skada mig själv och mitt hår mer än vanligt. NU är jag stressad, nu är det mycket.
Men jag är stark i min sjukdom, jag är duktig och jag är stolt, och jag försöker att påminna mig själv om det,
när andra saker går åt skogen. Du är så jävla bra Ida, glöm aldrig det.