Och sen kommer hösten (ja den har ju varit här ett tag nu, den har ju i princip tagit över vintern också
kan man ju säga - MEN IALLAFALL ) och då blir de där känslorna starkare igen, den där tomheten, 
den där saknaden. Efter honom och ingen annan. Trots allt. Trots precis allt.
Och sen blir det kallare och sen faller snön och då är det så uppenbart. Tre kläm med tumvantshand i sin,
den där chailatten på Espresso House i Sickla, tusen iskalla och skållheta blixtar i magen samtidigt för allt
det där som bara är minnen och bilder. 

Upptäckte av en slump att han tagit bort sin blockering av mig på Facebook.
Att den ens funnits där, sedan i början på maj, är väl egentligen tydligt nog, eller?
Jag vågar ändå inte titta. Jag vill ändå inte se. Jag är rädd.

Jag kan inte ens räkna på fingrarna
på båda mina händer
hur många kvällar den senaste månaden 
som jag velat ringa honom.
Och bara säga Hej.  

Men sen är jag så otroligt rädd för - beredd på - att bli ledsen igen, så jag gör det inte.

Men det går inte över. Något i mig vill fortfarande ha honom. På något sätt.
Trots precis allt. 


Över ett år har gått sedan jag träffade honom senast.
Snart 2,5 år har gått sedan han gick ifrån mig.
 



And I'm still the same
but better
but the same

♥