Igår var det två år sedan min bästa älskade lilla kattsambo lämnade mig ensam här i vår lägenhet.
Efter upptäckta juvertumörer fick hon leva så länge hon mådde bra, eftersom det inte var någon idé
med operation p.g.a. hennes ålder, sa veterinären. Det var världens svåraste beslut att ta, när den
dagen väl kom. När jag märkte att hon började kissa inne igen, när hon slutade äta som vanligt,
när hon andades konstigt. Jag grät och grät och grät och köpte henns favoritmat i hela världen,
räkor som jag skalade med världens tyngsta hjärta, den där sista kvällen. För det var precis det jag
var rädd för - att det skulle bli den sista kvällen. Jag sov tätt intill henne den natten. Åkte till veterinären,
och fick åka hem utan henne. Med en tom kattbur. Usch nu börjar jag gråta igen. Min älskade saknade
Bellskling. Och häääär kommer den låten som passade så bra då, som jag gråter foder till varenda
gång jag hör. Uääähähähhh. Borde inte ens lyssna på den. Meeen det gör jag ändå. Fan. : (