Kanske tror man att det är de mörka årstiderna som är de svåraste, de värsta, de mest ensamma.
Men det slår mig alltid hur det är sommaren som blir den där värsta årstiden.
Det kommer alltid som ett svidande sår i hjärtat, när det luktar sol, gräs, himmel. 
Ballerinaskor och ingen att hålla i handen. Varmt på balkongen och ingen picknick. 

Pick Nick.

Vad fan. Har stått hela dagen på jobbet och tänkt och saknat Niklas, något så otroligt onödigt mycket.
Tog en promenad efter jobbet, alldeles ensam. Ner på stan, upp via Tullgatan, till kyrkogården.
Plockade en blomma och satte mig hos Dawid en stund. Var det för att HAN inte skulle känna sig ensam,
eller för att JAG inte skulle känna mig ensam? 

Hur som haver så fungerar det ju såklart inte. Man känner sig faktiskt inte så mycket mindre ensam när
man sitter vid sitt ex's grav. "Tills döden skiljer oss åt", o.s.v. Och samtidigt tänker jag på Niklas.

Har jag ett hål i bröstet? Jag vet inte om det ekar tomt eller om det kanske är så pass fullt att det aldrig
mer går att släppa in någon där. Fullt av känslor jag hade, känslor jag kanske fortfarande har, på något sätt,
fullt av obesvarade frågor, handlingar, en rädsla, en saknad. Kanske världens mest fulla hål, då.

Allt minner om honom och ändå gjorde han aldrig direkt något. Vilken fantastisk bedrift ändå.
Oh well, there were words... *suckar tungt*  .... *suckar åt faktumet att jag skriver att jag suckar tungt*

Det som var, när det var,
var ändå allt jag någonsin velat ha.

 

Fyra år senare står det kvar. Där, och överallt.

Redigt deppigt? Ibland måste man få skriva av sig. Och vem bryr sig, egentligen? Sånt är livet, va?