Andra oktober. Och det slår mig att det är precis idag, för fem, FEM ÅR SEDAN,
som jag åkte in till Stockholm och träffade Niklas för första gången, för att sjunga på
lite låtar han hade skrivit, och.... för att bli förälskad, och så vidare. Tittar tillbaka i
bloggen och ser min nervositet, min förväntan, mitt nya liv som strax skulle starta.

Fast ändå aldrig riktigt starta.
Aldrig riktigt sluta heller?

Den låten vi spelade in den kvällen har jag på min iPod, någonstans.

It doesn't matter if I turn around,
cuz I can feel you in the room,
It doesn't matter if I close my eyes,
cuz I can hear my heart keep beating fast,
beating,
beating fast for you...

Här är en annan, som spelades in tre månader senare, en såndär som aldrig blev riktigt klar.
Sådana hade/HAR vi ju, en del... ironiskt nog.




Oh well. Fem år. Några år MED, några år UTAN. 

Det är fredag idag, jag är ledig, jag måste IVÄG. Bara ner på stan, men jag fastnar här.

Fastnar i allt. Let it gooo, let it goooo, fastna inte i sinnesstämningen. Du är glad, du är stark,
och du ska snart träffa någon helt annan nu, eller hur, Ida? Det vågar du! Du måste våga! 
För du kan inte fortsätta hålla hårt i tankarna på en annan person, som inte ens låtsas som
att du finns längre. Även om det var det största i ditt liv.