Aaahh det känns inte bra nu, jag vill gå helt jävla bananas på mitt huvud, på mitt hår, mitt ovanpå huvudet.
Fan fan fan. Det "kliar" i huvudet, i fingrarna. Vill, vill, vill, KRÄVER. Och man tillåter sig rycka bort ett,
eller kanske flera, ja flera, hårstrån. Men inte mer. Men man vill alltid mer. Vill så mycket mer. Vill ge upp
och kapitulera under sjukdomen som förut. MEN SAMTIDIGT VILL JAG INTE DET, aldrig mer någonsin.
Jag har kommit längre än jag någonsin trodde, och kanske ens vågade hoppas. Jag FÅR INTE paja det,
jag VILL inte paja det. Jag är starkare, jag är starkare, jag är starkare.

 

Men jag är så himla ledsen på insidan.
Det hjälper inte till.

 

 

 

 

Jag har fortfarande ett stort hål i mig efter honom. 
Ett Niklasformat hål som kanske aldrig försvinner. Försvinner det?
Gör det det, någonsin? Det har lixom gått så jäääävla lång tid, det har gått två år och typ en och
en halv månad sedan han lämnade mig. Okej? Nog för att vår story inte tog slut där, men efter det
har vi iallafall inte varit ett par. Okej. Innan dess då? Det var ju lixom aldrig bra, egentligen. Eller var
det det? Jo, det är fan klart att det var. Han var min största kärlek och jag har aldrig varit så säker på
någon, på något, någonsin. ....stundtals. Samtidigt så himla rädd. Så himla ledsen. Det bästa som hänt
mig, och det sämsta samtidigt, ungefär. Nästan varje dag så undrar jag om jag fortfarande älskar honom,
på något sätt. Önskar/drömmer att han en dag står här igen och ba "Jag ångrar mig, jag mår bra nu,
nu tänker jag vara snäll mot dig (och mig), nu kan jag älska dig (och mig)." Det gör mig ledsen att jag
tänker så, att jag fortfarande tänker på honom. Han har med allra största säkerhet gått vidare och lagt
mig bakom sig, jag vågar inte ens tänka tanken. Det gör fortfarade så hevetes ont. Alla gånger han träffade
någon efter mig så berättade han det för mig, trots att jag inte ville veta. Varför skulle jag vilja veta att mitt
livs kärlek träffar andra? Jag kan ju FORTFARANDE inte förstå hur allt det här kunde hända, att något som 
var så stort, kunde gå SÅ sönder. Bli inget. Att vi gick igenom allt det där "i onödan" - att det inte blev mer.
Jag står och gråter medan jag skriver, det är så mycket saker jag vill & velat skriva, men det har inte känts 
som att jag FÅR DET. Inte här. Men jag får, jag får, det är mitt liv, mina känslor. Det är väl ändå inte så jävla
många som varken läser, eller bryr sig, huh? Jag måste skriva! Jag måste bara. Jag saknar honom så otroligt
jävla mycket trots att ingen gjort mig så illa som han. Kan jag förlåta mig själv för det? Kan jag förlåta honom
för det? Jag har försökt, så många gånger. Inte bara de här två åren som gått utan även de åren som gick
medan vi faktiskt var ett par. Så mycket saker som gjorde mig ledsen. Kan vi vara vänner ändå?, tänkte jag, 
efter allt detta, and I tried.  Kan vi fortsätta med musiken?, tänkte jag. Men det blev aldrig av. Jag ville verkligen.
Jag undrar fortfarande om det hade gått. Han är en fantastiskt talangfull person och när han brinner så brinner
han verkligen. Jag har inte pratat med honom på lite drygt fyra månader. Han blockerade mig på Facebook,
efter att han inte kom på min show, som han sa att han skulle... Jag vill sjunga för honom, med honom, lyssna
på honom. Jag har inte lyssnat på hans låtar på jättelänge, förutom den där gången när en låt började spelas
av misstag, för inte alls så längesedan, och jag började grina och blev helt illamående.

Det går inte över. Jag kan inte ens träffa någon annan. Jag försökte det också. Den första "tvingade sig in",
kan man säga, och det var.... annorlunda. Ganska bra. Jag var hur som helst inte redo. Och det hade ändå
inte funkat. Vi sågs två gånger. Vi har inte setts sedan dess. Det var oktober 2013. 

Våren 2014 föll jag för någon som bara vill vara min vän. Han som inte ville "ha" någon, som jag berättat förut,
han som nu har sin andra flickvän sedan dess. Han är en av mina närmaste vänner, som jag träffar alldeles 
för sällan. Jag vet att han aldrig vill ha mig "så". Hela tiden undrar jag ändå hur det skulle vara.
Det skulle nog inte fungera det heller. Vi hade också en "tvågångersromans". Vi hade sex och kysstes,
en gång i februari och en gång i mars. Förra året.
Det var senast jag kysste någon.

Jag sov bredvid Niklas en gång efter det. Natten till hans farmors begravning, i november.
Han behövde mig där. 
När jag åkte därifrån önskade jag att han behövde mig mer än så.
Det gjorde han inte.

Det var senast vi sågs. 

 

 

 

 

 

Jag tror inte att han läser. Men om han gör det?
Vad vill jag säga? Är allt det här kanske på något sätt triumferande för honom,
att jag går här och har ett Niklashål och typ kommer vara ensam för resten av livet?

"Nej det kommer du inte", säger folk.
Vad fan vet ni. Tänk om någon fattade hur stark och enorm och speciell min jävla (idiotiska)
Shakespeare-/Disneyliknande kärlek egentligen är. Annars hade jag väl för fan gjort något annat?
Någon kanske kan älska mig igen, kanske kanske, men kan jag älska någon annan?


Tro inte att du är så jävla speciell, Ida. 

 

 

 

Men HAN var ju det. För mig.




















I could fight you forevermore
or let this be the ending for sure

It's a battle forevermore
It wont go away like before
we have chosen to live like enemies 
we have no future in this