-
Och ibland den totala avsaknaden.
"Varför i helvete är det såhär?"
"Vem är jag att känna si och så om den saken?"
"Jag känner mig ensam, jag vill ha någon att älska, jag vill att någon ska älska mig."
"Nej jag vill faktiskt vara själv."
"Jag kommer aldrig att hitta någon."
"Jag vill inte ens ha någon, det är nog bäst om jag är ensam föralltid."
"Jag kan aldrig älska någon igen, det finns inget kvar."
"Jag har så jävla mycket att ge."
"Jag kommer aldrig mer bli kär i någon!"
"Jag kommer att bli kär i alla i hela världen."
"Vem orkar med mig? Jag är ju helt värdelös."
"Jag är ju så jävla bra, varför är jag singel?"
"Jag vill inte leva (såhär)."
"Jag vill verkligen inte dö, jag är inte färdig på långa vägar. Hur ska jag hinna allt?"
Tid finns inte, sa han igår, det är bara något vi människor hittat på.
Jag känner mig både stressad (alltid) och som att jag har all tid i världen (också alltid).
Båda de sakerna är ju helt fel. Vad är mellantinget? Lev i nuet, gör vad du känner för?
Jag känner ju allt. ALLT. Fattar ni? A L L T .
Det går ju inte. Jag vill allt, och jag vågar inget, samtidigt.
Jag vill älska, och jag vill vara ifred, och jag vill bli älskad, och jag är cynisk.
Och jag litar inte på någon. Och ingen kommer någonsin att vara tillräcklig.
(För ingen är han, fast det var ju knappt han heller när det begav sig, är han "han" nu?
Eller är han ingenting? Jag får ta ansvar för det här själv, det har jag lovat mig själv.)
Och jag kommer kanske aldrig vara tillräcklig. För någon annan.
som om det skulle göra någon skillnad
egentligen
Nu vill jag typ ingenting.
Och kanske allting.
Åååååh vad jag känner igen mig. Skickar kärlekskramar. <3 <3
Åh fina människa! Jag känner också igen det där...från den ena ytterligheten till den andra och till slut känner man sig som med ett ekande "jag vet inte!" i hjärnan.
Får du stöd i att hantera dina tankar? Går du o pratar med någon?
Du är värd allt fint och jag tycker du är så modig som delar med dig av dina känslor här. 💪🏼❤️💪🏼
Ville tipsa om att Circadin är meningen att det ska tas inte när du stupar i säng, utan när du äter kvällsmat (eller när du kanske borde göra det) eftersom det verkar långsamt. Annars blir det bara segare morgonen efter.
Jag gråter också. Andra med. Och du är inte ensam om att de här funderingarna. Men så känns det ändå. Som man är ensam. Väldigt.
