Hår-t.
Tack för era fina kommentarer IGEN! Det känns faktiskt lite coolt att ÄNTLIGEN kunna lägga ut bilder
på andra frisyrer! Jag har t.ex. själv klippt den där korta peruken, den var lång från början.. men jag kan
inte använda den för den ser inte helt hundra ut, håret vill stå lite åt alla håll på den.. haha. Men jag funderar
på att skaffa en kort att byta med, för jag VILL ändra frisyren lite ibland plus att det är JÄVLIGT mycket skönare
på sommaren, och även när vi showtränar... för faaan, vad varmt det är.....
(Åh gud vad skönt att äntligen kunna dela med sig av de känslorna i bloggen!!)
Och till något ni frågade om;
Mitt eget hår har alltid varit långt men det har varit lite fläckvis, lixom... för ett år sedan rakade min kille av mig
håret, för att hjälpa mig att bryta mitt beroende, och sen har han gjort det några gånger till efter det... just nu är
det på utväxt eftersom jag lyckats hålla mig i över SEX veckor, och det växer jättefort faktiskt! Underbart att se!!
Så, nu är det ganska kort, men JÄMNT iallafall, och jag vet inte, typ... 5-8 centimeter långt? Vill inte lägga ut någon
bild ännu men jag är på god väg mot en jämn kort frisyr, tänk lite såhär fast mörkt... och det är t.o.m längre på
många ställen. (På bilden; Emma Watson, som bl.a. spelade Hermione i Harry Potter) : )
Endast EN gång förut har jag lyckats hålla mig "fri" såhär länge, det var sommaren 2002... fatta vad längesen!
Då klarade jag mig i två månader, så snart har jag gått om det... men jag känner mig mer inspirerad nu, jag
känner mig mycket starkare nu och jag har ett betydligt större stöd nu. Alla verktyg för att kunna lyckas,
och även en stark stark vilja själv.... Det är en otrolig känsla att imponera på sig själv, faktiskt.... ♥
på andra frisyrer! Jag har t.ex. själv klippt den där korta peruken, den var lång från början.. men jag kan
inte använda den för den ser inte helt hundra ut, håret vill stå lite åt alla håll på den.. haha. Men jag funderar
på att skaffa en kort att byta med, för jag VILL ändra frisyren lite ibland plus att det är JÄVLIGT mycket skönare
på sommaren, och även när vi showtränar... för faaan, vad varmt det är.....
(Åh gud vad skönt att äntligen kunna dela med sig av de känslorna i bloggen!!)
Och till något ni frågade om;
Mitt eget hår har alltid varit långt men det har varit lite fläckvis, lixom... för ett år sedan rakade min kille av mig
håret, för att hjälpa mig att bryta mitt beroende, och sen har han gjort det några gånger till efter det... just nu är
det på utväxt eftersom jag lyckats hålla mig i över SEX veckor, och det växer jättefort faktiskt! Underbart att se!!
Så, nu är det ganska kort, men JÄMNT iallafall, och jag vet inte, typ... 5-8 centimeter långt? Vill inte lägga ut någon
bild ännu men jag är på god väg mot en jämn kort frisyr, tänk lite såhär fast mörkt... och det är t.o.m längre på
många ställen. (På bilden; Emma Watson, som bl.a. spelade Hermione i Harry Potter) : )
Endast EN gång förut har jag lyckats hålla mig "fri" såhär länge, det var sommaren 2002... fatta vad längesen!
Då klarade jag mig i två månader, så snart har jag gått om det... men jag känner mig mer inspirerad nu, jag
känner mig mycket starkare nu och jag har ett betydligt större stöd nu. Alla verktyg för att kunna lyckas,
och även en stark stark vilja själv.... Det är en otrolig känsla att imponera på sig själv, faktiskt.... ♥
Oh la la.
" I ' m a s f r e e a s m y h a i r . . . " ♪ ♫ ♥
Underbart.
Tack! ♥
Kommer hem från jobbet och blir nästan lite nervöspirrig när jag öppnar bloggen. Men fan, vilka fina kommentarer
ni lämnat. Både här & på Facebook. Det gör mig glad och lite tårögd, det känns som om jag växt flera centimeter
sedan igår! Underbar känsla!! Tack älskade ni!! ♥ Tack för att ni är openminded & för att ni peppar mig! : ) ♥ ♥ ♥
Snart kommer en tjej över som ska köpa en fin kappa av mig som jag inte använder! Sålde dessutom ett par
skor till en bekant för ett tag sedan, och har massa mer saker jag skulle behöva sälja. Har ju så mycket kläder!
Har sååå svårt att skiljas från saker oftast, men nu känns det rätt att börja rensa lite. Fan, då får man ju pengar
och kan köpa NYA grejer! Och just nu är det först & främst scenkläder som behöver införskaffas...
(Häromdan var jag på stan UTAN att handla trots att jag hade fått lön!! Awesome, Ida! Tänker mig den här till
ett par jeansshorts i sommar, och ett par bruna ben... men jag är ju ändå blekast, jämt. Typ. Anyhow - Lindex.)
Ponchotröja, typ.
.
ett par jeansshorts i sommar, och ett par bruna ben... men jag är ju ändå blekast, jämt. Typ. Anyhow - Lindex.)
Ponchotröja, typ.
.
.
.
Tack, igen. Ni är bäst.
Tack, igen. Ni är bäst.
Hej, jag heter Ida, och...... ♥
Det handlar väl mest om att bestämma sig. Typ som när jag bestämde mig för att "hålla det här hemligt" på internet.
Alla andra vet ju. Alla jag känner, vet ju. Och nu har jag bestämt mig för att släppa på tyglarna, och låta det vara
"ingen big deal". Fastän det samtidigt är typ the biggest deal of my life. Men det är okej. Det känns bra.
Tre.
Två.
Ett.
Noll.
När jag var 11 år och min mamma var som sjukast i cancer (samma år som hon blev besegrad av den jävla sjukdomen, 1996)
så utvecklade jag en egen sjukdom, som heter Trichotillomani. Det började med att jag tappade håret av den stressen och de
påfrestningar jag (och mina syskon, såklart) utsattes för. Sedan övergick det i Trichotillomani.
En hemsk självdestruktiv sjukdom som många inte ens vet existerar. Ni kan läsa mer om sjukdomen här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Trikotillomani
Men lite kortfattat kan jag berätta att det handlar om att man själv plockar/rycker bort håret från sitt huvud (eller i vissa fall andra ställen på kroppen),
och jag har gjort det både omedvetet och medvetet sedan jag var 11 år. Idag är jag 27 år, going on 28 och jag har sökt hjälp för detta oräkneliga
gånger hos Psyk, exempelvis. Det tog lååång tid innan jag fick hjälp, och när jag fick den var det många gånger SÅ fel. Fel person, fel metod,
fel fel fel. Har många gånger "skrikit" efter hjälp men stått ohörd. Än idag har jag inte kunnat få någon ordentlig hjälp från dem. Jag träffade en
riktigt bra psykolog våren 2004 men sedan slutade hon jobba med detta. Hann bara gå hos henne i några veckor/månader.
Anyhow. Strax innan jag fyllde 16 år började jag använda peruk. Det var väl mest dit jag ville komma, med det här inlägget.
Jag gör det fortfarande. Och som jag skrev innan så är det väl ingen big deal, bara det att jag under de senaste veckorna
bytt frisyr igen och jag tänkte att det kanske skulle bli lite svårt att förklara hur jag lyckats gå ifrån att ha kort lugg till att
ha lång lugg igen, lite sådär hokus-pokus-aktigt. Och jag har ju velat skriva det här SÅ LÄNGE - för om jag gör det så kan jag
ju byta frisyr, och ha kort svart lugg ena dagen och lång röd lugg dagen efter, och ni vet varför!! Jag kommer nog känna en riktig
frihetskänsla när jag väl vågar slänga ut det här. Ni skulle bara VETA hur länge jag velat. Och jag är säker på att jag kommer få
mer stöd än elaka ord, men klart man är rädd för det sistnämnda. Folk ÄR ju idioter på internet. Och en elak kommentar väger
ibland tyngre än hundra snälla. Men vet ni, jag har valt nu. Jag valde själv! : ) Nu vet ni. Och det känns så himla skönt för mig.
Jag kan byta emellan mina två frisyrer jag har här hemma utan att nojja för ER. Kanske fixar en tredje av bara farten! Fattar ni vad
skönt att kunna byta? Frihet, frihet. Så fri som man kan bli, i sin ibland jävligt begränsade värld.
(Nåja, nu ska vi inte gå in på det, det här inlägget blir tillräckligt långt som det är, men byta & byta - faaaan vad jag fått bråka mig
igenom åren, med läkare som inte beviljar nya remisser och yada yada.... som om livet inte redan vore tillräckligt bråkigt mot mig...)
Sjukdomen har jag fortfarande, men just nu så går det riktigt riktigt bra. Jag har hittat ett stöd som är bättre än alla de psykologer
jag någonsin träffat i ärendet, t.o.m än hon som var så jävla bra. Och det är min underbara pojkvän. Ingen pojkvän har tidigare varit
SÅ delaktig i det här problemet, som han är. Fy fan vad jag älskar honom. Fy fan vilket underbart stöd han är. Jag känner mig
starkare än någonsin och jag är fan nästan helt säker på - för första gången under de här SEXTON åren som sjukdomen haft mig
i ett jävligt hårt grepp - att han kan hjälpa mig ur det här. Att JAG kan ta MIG ur det. Jag kämpar arslet av mig varenda dag för att
inte falla tillbaka. Och han finns här för mig. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv, som nu!
Vet ni, det var faktiskt inte så svårt att skriva det här som jag trodde. Jag är mycket starkare nu.
Det här är mitt mörkaste svartaste hål men jag klättrar uppåt, uppåt, uppåt... och jag hoppas det fortsätter så! : )
Det handlar väl mest om att bestämma sig. Typ som när jag bestämde mig för att "hålla det här hemligt" på
internet. Alla andra vet ju. Alla jag känner, vet ju. Och nu har jag bestämt mig för att släppa på tyglarna, och låta
det vara "ingen big deal". Fastän det samtidigt är typ the biggest deal of my life. Men det är okej. Det känns bra.
internet. Alla andra vet ju. Alla jag känner, vet ju. Och nu har jag bestämt mig för att släppa på tyglarna, och låta
det vara "ingen big deal". Fastän det samtidigt är typ the biggest deal of my life. Men det är okej. Det känns bra.
Tre.
Två.
Ett.
Noll.
När jag var 11 år och min mamma var som sjukast i cancer (samma år som hon blev besegrad av den jävla
sjukdomen, 1996) så utvecklade jag en egen sjukdom, som heter Trichotillomani. Det började med att jag
tappade håret av den stressen och de påfrestningar jag (och mina syskon, såklart) utsattes för. Sedan övergick
det i Trichotillomani. En hemsk självdestruktiv sjukdom som många inte ens vet existerar. Ni kan läsa mer om
sjukdomen HÄR. (med alternativ "svensk" stavning, med K)
Men lite kortfattat kan jag berätta att det handlar om att man själv plockar/rycker bort håret från sitt huvud (eller
i vissa fall andra ställen på kroppen), och jag har gjort det både medvetet och omedvetet sedan jag var 11 år.
Idag är jag 27 år, going on 28 och jag har sökt hjälp för detta oräkneliga gånger hos Psyk, exempelvis. Det tog
lååång tid innan jag fick hjälp, och när jag fick den var det många gånger SÅ fel. Fel person, fel metod, fel fel fel.
Har många gånger "skrikit" efter hjälp men stått ohörd. Än idag har jag inte kunnat få någon ordentlig hjälp från
dem. Jag träffade en riktigt bra psykolog våren 2004 men sedan slutade hon jobba med detta. Hann bara gå hos
henne i några veckor/månader.
Anyhow. Strax innan jag fyllde 16 år började jag använda peruk. För att det började synas, såklart. För att jag
förstört mitt långa, fina, älskade hår. Det var väl mest dit jag ville komma, med det här inlägget. Jag använder
fortfarande peruk. Och som jag skrev innan så är det väl ingen big deal, ...bara det att jag under de senaste
veckorna bytt frisyr igen och jag tänkte att det kanske skulle bli lite svårt att förklara hur jag lyckats gå ifrån
att ha kort lugg till att ha lång lugg igen, lite sådär hokus-pokus-aktigt.. ^^ Och jag har ju velat skriva det här
SÅ LÄNGE - för om jag gör det så kan jag ju byta frisyr, och ha kort svart lugg ena dagen och lång röd lugg dagen
efter, och ni vet varför!! Jag kommer nog känna en riktig frihetskänsla när jag väl vågar slänga ut det här.
Ni skulle bara VETA hur länge jag velat. Och jag är säker på att jag kommer få mer stöd än elaka ord, men klart
man är rädd för det sistnämnda. Folk ÄR ju idioter på internet. Och en elak kommentar väger ibland tyngre än
hundra snälla. Men vet ni vad, jag har valt nu. Jag valde själv! : )
Nu vet ni. Och det känns så himla skönt för mig. Jag kan byta emellan mina två frisyrer jag har här hemma utan
att nojja för ER. Kanske fixar en tredje av bara farten! Fattar ni vad skönt att kunna/våga byta? : ) Haha.
Ganska nice ändå att kunna vara snygg på olika sätt från dag till dag... om man nu vill det...
Frihet, frihet. Så fri som man kan bli, i sin ibland jävligt begränsade värld.
(Nåja, nu ska vi inte gå in på det, det här inlägget blir tillräckligt långt som det är, men byta & byta - faaaan vad
jag fått bråka mig igenom åren, med läkare som inte beviljar nya remisser och yada yada.... som om livet inte
redan vore tillräckligt bråkigt mot mig... Oh well.)
jag fått bråka mig igenom åren, med läkare som inte beviljar nya remisser och yada yada.... som om livet inte
redan vore tillräckligt bråkigt mot mig... Oh well.)
Sjukdomen har jag fortfarande, men just nu så går det riktigt riktigt bra. Jag har hittat ett stöd som är bättre än
alla de psykologer jag någonsin träffat i ärendet, t.o.m än hon som var så jävla bra. Och det är min underbara
pojkvän. Ingen pojkvän har tidigare varit SÅ delaktig i det här problemet, som han är. Fy fan vad jag älskar honom.
Fy fan vilket underbart stöd han är. Jag känner mig starkare än någonsin och jag är fan nästan helt säker på -
för första gången under de här SEXTON åren som sjukdomen haft mig i ett jävligt hårt grepp - att han kan hjälpa
mig ur det här. Att JAG kan ta MIG ur det. Jag kämpar arslet av mig varenda dag för att inte falla tillbaka.
Och han finns här för mig. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv, som nu!
alla de psykologer jag någonsin träffat i ärendet, t.o.m än hon som var så jävla bra. Och det är min underbara
pojkvän. Ingen pojkvän har tidigare varit SÅ delaktig i det här problemet, som han är. Fy fan vad jag älskar honom.
Fy fan vilket underbart stöd han är. Jag känner mig starkare än någonsin och jag är fan nästan helt säker på -
för första gången under de här SEXTON åren som sjukdomen haft mig i ett jävligt hårt grepp - att han kan hjälpa
mig ur det här. Att JAG kan ta MIG ur det. Jag kämpar arslet av mig varenda dag för att inte falla tillbaka.
Och han finns här för mig. Jag har aldrig varit så stolt över mig själv, som nu!
Vet ni, det var faktiskt inte så svårt att skriva det här som jag trodde. Jag är mycket starkare nu.
Det här är mitt mörkaste svartaste hål men jag klättrar uppåt, uppåt, uppåt... och jag hoppas det fortsätter så! : )
♥
♥
