Nakenfisbilder från imorse. Menar inte överkroppen först och främst, utan HUVUDET. 

Hur länge ska jag behöva drömma om den dagen jag kan gå utan peruk igen?
Kommer den dagen att komma eller kommer jag fortsätta förstöra mig själv?
Jag har dolt mitt huvud sedan 8:an/9:an. Med sjalar i början, och sedan peruk
som jag fick strax innan jag fyllde 16 år. I år fyller jag 29 (!!!) år och det känns
så avlägset. Att kunna vara utan. Jag visar inte upp mina fläckar, jag visar upp 
det som ser normalt ut. Det som ser ut som det ska. Well, kind of, hårfästet
är väl inte helt hundra heller.... det är väldigt befriande att kunna blogga om det
iallafall, så det tänker jag fortsätta med. This light version of mine.

Jag vill klara av det. Jag vill det så gärna. Så jävla jävla gärna. 
Varför får jag ingen hjälp fastän jag bett om det i 14 år?

---> http://en.wikipedia.org/wiki/Trichotillomania <---
  

Haha, det är ju lite roligt när man hajar till varenda gång man går förbi en spegel
eftersom man har olika frisyrer hela tiden. Ena stunden mitt eget lockiga, sen korta
peruken, och som nu - långa peruken. Har flera gånger nu under kvällen blivit typ lite
överraskad varenda gång. Woah! Jaha, det var bara jag... 

Fler som har det "problemet"?
^^

Men har man inte ens samma frisyr så gills det inte va? 

  

Alltså tjena vad lockigt mitt hår är. Bild från imorse;

... och inte jag heller. 

Jag är inte alls så duktig som jag borde vara. Men det har blivit jättelångt iallafall.
Känner att jag behöver dela med mig lite, så jag har några fler att bevisa för,
att jag grejar det här. Mer än mig själv. För jag är så himla svår och tror inte riktigt
på mig själv hela vägen, därför blir det svårare. Men om jag är mer öppen med det
så tror jag att jag är hårdare mot mig själv. And that's good. HEJA MIG!
 


Coolt att det ser ut som att jag har bröst. Det har jag ju inte. Bra vinkel.
 
Länk till sida om Trichotillomani. 

Alltså, hur svårt ska det vara att slappna av, egentligen? Min kropp gör helt tvärtom, den gör som den själv vill.
Och den har övat i måååånga år på det. Jag kan inte slappna av i käken. Jag vet inte hur man gör. Jag pressar tungan
upp mot gommen så den är helt spänd, och jag spänner axlar, nacke, käke, allt. Inte konstigt att jag haft problem
med stämbanden i 2½ år. Alla muskler runtomkring dem jobbar ju för fullt, hela tiden. Jag får hela tiden tänka på
att slappna av, att "tappa hakan", tänka att tungan ska ligga nere i munnen istället för att vara pressad uppåt.
Släppa ner axlarna. Andas ordentligt.

Hur blev det såhär? Varför? Det känns på ett sätt så himla orättvist, men samtidigt så himla logiskt.
Jag har varit med om mycket saker i livet som varit tunga och svåra och stressande, och jag har aldrig
varit speciellt bra på att hantera stress. Och jag borde ha pratat med någon om alla problem. Borde haft
en bra psykolog eller nåt som jag kunde prata med. På riktigt. När mamma dog hade jag precis fyllt 12 år,
det var bara två veckor senare. Jag har aldrig pratat med någon om det. (professionellt alltså, det vet jag inte
om någon av oss syskon har) Aldrig bearbetat det riktigt. Det var bara att leva vidare. Då gick jag i sexan,
jag hade nyligen bytt skola till en skola där jag inte ens ville gå. Jag fick min första mens på alla hjärtans dag
men vågade inte berätta det för någon. Då hade jag verkligen behövt min mamma. Jag blev samtidigt mobbad
tillsammans med min bästa vän, det gick så långt att hon och jag valde att byta skola till sjuan. Vilket var bland
det bästa jag gjort. Men. Sen är det ju tufft att vara tonåring som det är, och jag var typ alltid olyckligt kär,
och jag träffade Dawid som jag hade ett både bra och jävligt stormigt förhållande tillsammans med. Jag blev
stelopererad i ryggen efter alla dessa år med scolios (som jag gjorde allt för att försöka dölja så länge det gick)
och tillslut fick jag sluta tävlingsdansa, vilket jag gjort sedan jag var liten. Valde att gå all in med musiken
istället och jag spelade elgitarr och skrev låtar. Började gymnasiet. Hade jävligt lite hår kvar. Fick peruk.
Bråkade jämt med min pojkvän, grät alltid, fick köldskador i hela ansiktet och på halsen. Och sen tog han
livet av sig. Återigen, pratade inte med någon om det. Bearbetade det inte på annat sätt än att skriva texter.
Och att bara fortsätta leva. Två till långa förhållanden kraschade efter det, och min tillit till människor
överhuvudtaget är jävligt skadad. Hur i helvete ska jag kunna lita på folk när pojkvän 1 dör, pojkvän 2 flyttar
ihop med en annan tjej medan vi fortfarande bor ihop, och pojkvän 3... okej det var jävligt hattigt där i många
år, men att göra slut över telefon efter att ha träffats i 5 år... är väl... lite sådär....

"Här är ditt liv".

Litet tillbakahopp - Några år efter gymnasiet gjorde jag en adhd-utredning och fick veta att jag hade det. Det rätade
ut många frågetecken. Även en släng av bipolär sjukdom som även fler i familjen/släkten har. Trichotillomani
som jag har (håret..) är väldigt ofta förknippat med adhd-symptom. Jag har träffat några terapeuter för just
Trichotillomanin men inte fått den hjälp jag vill ha. Och hur stressande är inte det? Jag har fyllt 28, och hållt på
med det sen jag var 11. Det är ju helt sjukt lång tid. Allt ansvar ligger på mina axlar, även om min fina pojkvän
hjälper mig och lyfter mig. Jag har varit sjukskriven på halvtid sen 2006 för allt det här, inklusive ryggen. Det går bra.
Halvtid funkar perfekt. Även om jag väldigt ofta bara vill lägga mig och gråta, det går inte, det går inte. Man har fått
bråka om allt. Om pengar, om att få nya peruker. Om att få träffa rätt folk för behandling. Om att få praktik/jobb.

2009 blev jag arbetslös efter några år som lärare, och då påbörjades nog den värsta neråtspiralen, i samband med
Försäkringskassans utförsäkringar. Jag hade inte råd att äta och knappt betala för mig, jag tappade över 20 kilo
i vikt och det var mitt i det som problemen med rösten började. Och jag sjöng mycket, det blev en hel del frilansande
för att få pengar, fastän det gjorde ont och kändes pressat. Det var sommaren 2010 som det började, och hösten
och vintern var tunga röstmässigt. Borde ha tagit en paus redan då och tagit tag i det här men det kunde jag inte.
På våren efteråt så kollade jag upp det hos doktorn men de hittade inga fel. Och nu är vi där vi är. Efter käkbesvären
som blivit värre, rösten som blivit värre, magkatarr & blinda fläckar i synfältet. Bam! Så låste sig käken och det
var ett faktum. Nu måste jag fixa det här. Jag vill, och jag måste.

Nu vet jag. Men det är så himla svårt ändå. Jag vet vad jag måste göra, men när kroppen inte lyder, då? Mina axlar
har som sagt vant sig. De har burit börda, de har dragit ihop sig. Jag spänner mig, jag kryper ihop runt min egen kropp,
jag skyddar mig själv från allt utanför. Men allt jag har gjort är att omedvetet skada mig själv ännu mer. Och nu måste
jag laga!! Det är inte konstigt att det blivit såhär med tanke på allt. Men det känns ändå orättvist, som om det inte var
tillräckligt mycket att bära på som det var....? Nu måste jag vara starkare än så, starkare än jag är säker på att jag är.
Så länge jag får och kan sjunga så kommer jag klara mig... men den sångrösten jag hade för 2½ år sedan känns
ändå långt borta. Jag gör vad som helst för att få tillbaka den.

Hmm, jag hade inte tänkt skriva såhär mycket när jag började. Tänk så det blev! Och nu måste jag slappna av igen,
sänka axlarna, tappa hakan, slappna av i tungan, andas djupt.... mantra, mantra.... Jag vill börja på yoga.

Jag har alltid varit lite Parano-ida förresten. När jag var liten stod jag i fönstret på kvällen/natten när jag egentligen borde sovit,
och tittade ut för att se om det skulle komma en komet. Störta emot jorden och förgöra allt. Det var jag mest rädd för då.
Jag kröp ibland längs väggarna under fönstrena, för att ingen skulle se mig. Om det hade stått någon utanför och tittat in.
Kröp, kröp, var tyst.. och sen sprang jag. Helt normalt? Eh...

Men åh vad glad jag blir av alla era kommentarer. Som jag skrev igår, jag blir bara ännu starkare av
era ord och det känns som om jag vill ÄNNU mer, bara för att kunna "redovisa" mina resultat, som då
förhoppningsvis bara blir bättre! : ) Jag är så glad att jag tog beslutet att skriva om det här öppet i
vintras/våras. Hela jag känns lättare sen dess. Som att jag inte behöver bära hela tyngden själv inom mig,
utan få skriva om det, och visa lite bilder - på både de olika perukerna jag har, och på mitt eget hår.
Då är det som om jag får portionera ut det. Slänga ut lite, kunna släppa det, och sedan få era fina ord
som extra näring. Underbart. Ni är fina! : ) 

Tyvärr har jag inte så pass jämnlångt och jämntjockt hår att jag kan gå utan. På vissa ställen är det massor
och på vissa ställen mindre. De "värsta" ställena just nu är bakpå hjässan (ironiskt nog där jag alltid har
MEST hår och mest volym i perukerna, fixeringen vid det området är hög...) och framtill, mest på ena sidan.
Ibland blir jag livrädd att det inte ska växa ut ordentligt där. Det är ju DÄR man ska ha mest hår! Att jag har
sjukt mycket hår i nacken och sådär är ju visserligen fantastiskt, det har varit fläckar där också som växt
ut jättebra! Så jag är hoppfull.... och livrädd.... at the same time....

Jag har en bekant, en skitfin tjej, som har alopeci (en sjukdom då man tappar håret) och hon har nyligen
börjat lägga ut bilder på sig själv helt utan peruk och jag tycker hon är så himla cool! För att inte tala om hur
vacker hon är, och hennes självförtroende gör henne bara ännu vackrare. När jag ser hennes bilder börjar jag
tänka att jag önskar att jag var sådär modig när jag hade rakat av mig mitt hår, och att jag hade vågat skriva
om det, visa bilder. Det var ju ganska coolt ändå. Det är ju ändå en ganska ovanlig frisyr på en tjej. Jag tycker
alltid att alla tjejer/kvinnor som är rakade är jättemodiga och tuffa. Man får ju några blickar lixom.... Men JAG
är väl inte sådär cool?! Näej... vad läskigt... : ) 

Den dagen jag rakade av mig håret så var det min älskade pojkvän som höll i trimmern och det var på hans
initiativ som vi gjorde det, han hjälpte mig att bryta beteendet (eftersom jag inte hade något att få tag i!) och han
var så JÄVLA fin emot mig. Det var i slutet på januari förra året. Efter det tror jag att vi gjorde det en eller två
gånger till när beroendet var för jobbigt för att bryta av egen kraft. Men sedan dess har det bara fått växa. 
Stundtals ifred och stundtals med en jävligt dålig Ida som gör ALLT för att förstöra det. Emot min vilja. 
Men ändå kan jag inte stå emot det.... Det är det jobbigaste av allt. Och det går verkligen upp & ner.
Men han är den bästa hjälpen, det största stödet, den varmaste famnen. Jag älskar honom för allt det. 

Och så tittar jag på hennes fina bilder... och så vet jag att det FINNS bilder på mig när jag är rakad, från förra
året.... och så undrar jag om jag vågar lägga ut dem? Fan jag får ingen andra chans va? Om jag plötsligt skulle
känna mig ännu starkare och vilja gå UTAN, helt utan hår, så måste jag ju raka av mig det IGEN....?
Vill jag ens det? Vill ju inte "losa" längden jag jobbat på nu.... men det bästa vore ju verkligen om allt fick 
möjlighet att börja växa samtidigt... så att inte kontrasten mellan det lång och det korta blev så stor... 
Jag vet fan inte! Innerst inne har jag ju hur långt och tjockt hår som helst.... precis som när jag var liten.....

Äh, varför skulle jag INTE våga lägga ut bilder? Jag är ju mycket tuffare nu ändå.... thicker skin... ; ) 
: D : D : D     Här, från februari 2011:

: )  Det var ju inte så svårt... ska bara.... publicera....... ^^
Fight fight fight! ♥
  

Jag borde skriva mer om det. Det gör mig starkare. Att få dela med mig och ventilera, och alla
de fina orden jag fått av er, har stärkt mig. Och om jag skulle börja skriva mer om det så tror 
jag också att jag skulle se till att jobba ÄNNU hårdare på det, vara ÄNNU bättre. 

Okej på sistone har jag inte varit LIKA duktig som jag varit tidigare under "den här perioden",
men jag är fortfarande jävligt duktig och jag har inte fått något riktigt återfall ännu. Det var dagen
innan jag började jobba igen efter semestern, alltså den 20:e augusti, som jag bestämde mig för
att "Nu jävlar börjar jag om igen!" och så slutade jag. Rakt av. Igen. Precis som innan showen.
Då gick det också jättebra men stressen och allt dåligt mående fick mig att falla tillbaka. Då.

Nu har det mer varit nåt hårstrå här och nåt hårstrå där, men bara de senaste par veckorna. 
Det är ju när saker runtomkring känns påfrestande och jobbiga, som man tar till det där... 
Håret växer massor, det är långt! FÖR långt för den korta peruken, jag har håret uppsatt
varje dag under den, med hårspännen. Är rädd att få ett återfall igen för det är så JÄVLA svårt
att sluta när man väl kommit in i "rutinen" igen. Men tänker ju lixom inte. Det bara sker.
Och håret har man ju alltid med sig. Det går inte att undvika det direkt.

Vill inte raka av det igen. Det är ju i värsta värsta fall. Det har blivit så himla långt... : )

Idag tog jag 10:23-bussen mot Uppsala och var på plats på Kaniken halv tolv. Tolv hade jag min tid
så det var ju ingen brådska direkt (förutom att jag var jättekissnödig som jag alltid blir när jag är lite
nervös!). Vi började med en röntgen av käken & tänderna, och först fick jag plocka bort piercingsmycket
i läppen. Hade redan igår kväll bytt till en annan ring som man kan plocka bort utan tång... men jag 
behövde plocka bort lite mer än så! Eftersom det sitter små grejer på insidan av peruken på sidorna
och att jag hade hårspännen jag satt upp mitt eget hår med under, så fick jag lova att plocka bort allt sånt
också. Sånt känns ju alltid lite olustigt. Men sköterskan var jättebra och snäll, och hon berömde mig så 
mycket för mitt hår... : ) Röntgen gick bra, tycker den känns lite läskig eftersom man ska lägga hakan
på ett stöd, bita i en platta som sitter fast i stödet (här känner jag mig lite som ett djur, vet inte varför),
hålla händerna i två handtag ungefär i axelhöjd, och så går det en grej runt huvudet långsamt som fotar.
Jag blundade för säkerhets skull. Haha! Det gjorde lite ont faktiskt, eftersom man skulle bita i markeringar
på den där plattan, och min underkäke vill ju lixom inte riktigt jobba i framled... men det gick bra. 
Och sen var det bara att fixa frillan igen.... : ) 

Sen fick jag träffa en övertandläkare som heter Erik OCH HAN VAR JÄTTEBRA! Äntligen får man träffa
lite proffs!! Vi gick igenom papprena som jag (nästan till fullo) fyllde i inatt och sen antecknade han väldigt
mycket, frågade saker och lät även mig fråga saker. Redan innan undersökningen började kände jag mig
bättre omhändertagen än jag blivit nånsin hittills i detta ärende. Good! Sen så var det mycket kännande
och klämmande och tryckande och vridande på alla möjliga sätt. Han ritade även på mina tänder för att
kolla hur jag gapade, hur pass snett jag drog, och så mätte han mycket. SÅ NOGGRANN. Loved it.
Sen kollade vi även röntgenbilden och han visade andra bilder och förklarade allt jättebra och pedagoiskt,
och berättade vad det var - en (antagligen) diskförskjutning som blivit en disklåsning. Well I wouldn't argue
against that. Fick papper på rörelseträning jag ska göra, han skrev även ut starkare Voltaren och en massa
alvedon som jag ska kombinera framöver. Sen försökte han "manipulera" käkleden, som det heter, genom
att gå in med en hand inuti munnen med ett grepp om hakan, och en på utsidan, och successivt öka trycket
och försöka lixom lirka loss låsningen... men jag satt ju typ stenhårt fast... fast han mätte gapet flera gånger 
och upprepade det där några gånger, det gjorde lite ont men efter det så kan jag flytta underkäken lite mer
åt höger än jag kunde innan, och även framåt! Så det känns ju jättebra! Även om det bara handlade om några
millimeter. Men det kändes. Och jag är efter det här besöket mer hoppfull än jag varit hittills i år så jag är
så HIMLA NÖJD. Helt klart värt den HÖGA summan som det kostar... fick även ett återbesök inbokat den
6/11 som jag INTE behöver betala för (wohoo!) och då ska vi kolla hur det har funkat, med att medicinera
och även rörelseträna tre gånger om dagen. 

Nu MÅSTE jag ju komma ihåg det!! Både träning & piller. Han sa (efter att jag frågat) att det var jättebra med
akupunktur som komplement, eftersom det hjälper bra mot muskelspänningarna som man ju drar på sig när
man går och har ont och inte funkar som vanligt. Så det hoppas jag att jag kan fortsätta med. Att träffa någon
för massage eller liknande för axlar & nacke hade ju inte heller varit en dålig idé.... 

Och det bästa av allt - JAG HAR INTE SÅNGFÖRBUD!!!! Han sa att det var bra att hålla käken igång men 
såklart att jag fick känna efter själv, om det gör för ont så ska jag såklart ta det lugnt. Kommer fortsätta ta
det lugnt på övningarna i fortsättningen men nu kanske jag kan vara med på julkonserten iallafall! Vi får se
om sjukgymnasten - som jag ska till den 31/10 - säger annorlunda, men annars är jag hoppfull. Sen så
ska jag fortsätta att undvika alltför seg mat och liknande, men nu går det ju ändå rätt bra att äta annat,
inte BARA soppor & barnmat längre lixom... (men köttet i thaimaten i torsdags var inte så kul ^^) Och det
var inte tal om nån operation eller så, om det nu inte skulle vara så att det inte blir bättre utan sämre, och
han sa att i 98% av fallen så går det här att lösa utan kirurgi. Och de 2% som faktiskt måste opereras är det
väldigt bra resultat på. Så nu känner jag mig MYCKET lugnare. Fy fasen vad skönt. Trots att jag fått utstå
lite smärta idag så är jag så himla glad! Fan vad det är skillnad på folk och folk alltså! Har träffat så himla
bra människor idag! Jag är SÅ nöjd! Nu hoppas jag att jag kan vända det här åt rätt håll, och att jag kan få
tillbaka förmågan att gapa upp ordentligt, och att slippa ha ont. Och det var inte så lång behandligstid som
jag var rädd för heller! Kanske några månader, men inte ÅR iallafall, som jag var rädd för! 

Fan vad dyrt det är att åka buss förresten! 180 spänn för att åka till Uppsala och tillbaka.... men jaja,
det är ju en annan story. This was a good day. Trots att det aldrig slutade regna... ^^

Alla firar vi på olika sätt....... : ) 


Hemma igen, efter körövning med väääääldigt lite ytterst oartikulerad sång. Det är så svårt att låta bli.
Tänk buktalarsång. There you have it. Ja, och som ni ser, lite nålar. ( ♥ ) Why not lixom.
Emelia hade t.o.m BAKAT till fikat för att jag fyller år. Underbara människa! : D : D : D

Och sen sjöng de för mig, hela min stora fina sångfamilj! (...och sen hade vi styrelsemöte.... ^^)

 

Tack alla finisar för era gratulationer både här & där, I love you! ♥
  

.......att vara stark mitt i allt kaos...... 

 

And keep growing. 

♥
  

Såhär kände jag mig ikväll.... I'll show you why!

För ikväll fick jag akupunktur för käken! Jag var i goda händer ( ♥ ) och Eve förevigade stunden... ^^

Förutom de här i ansiktet fick jag även i musklerna i axlarna & i nacken... 
Hej, jag är en spänd jävel!

Och så kom jag hem efter övningen ikväll och städade, rensade och grejade.
Åt nyss middag, ståendes framför datorn, och nu måste jag sova.
Imorgon ska jag upp tidigt och ringa en sjukgymnast i Västerås, sen somnar
jag nog om lite, och sen är det bara att styra upp det sista inför kvällen! : ) 

Godnatt!
 

Fasen vad mätt jag är! Det är typ 1½ timme sedan jag åt färdigt men jag är fortfarande proppmätt.
(okej de där chokladbitarna jag åt efter middagen kan också ha hjälpt till...)

Är LITE chockad över faktumet att jag åt middag innan klockan 21, och att jag dessutom inte satte på datorn
förrän klockan var efter halv tio ikväll. Sånt händer ju typ ALDRIG. Men jag var så hungrig när jag kom hem från 
jobbet och handlingen, så jag tog tag i det direkt. DUKTIG TJEJ. Och det var så gott, mmm! Köpte två grillade
kycklingklubbor på Ica (så har jag till lunchen imorgon också), och så gjorde jag en sallad, stekte färska
champinjoner i smör & vitlök (ja, idag igen) och sen rörde jag ihop en kall sås med turkisk yoghurt, vitlök, pesto,
olivolja, salt och peppar. Delicious! Och så potatis. Nomnom. 

Skulle nog kunna klara mig utan mat till på torsdag. 

Nästan.



Jobbet började idag och jag hade ångest för det igår, och sov oroligt som fan. Somnade inte på jättelänge trots
tablett & kamomillté, sen när jag väl somnat så vaknade jag jättemånga gånger. Jobbigt. Men det kändes bra
ändå under dagen. Jag fick ny luft under vingarna igår kväll. Jag känner det idag. Det gick så himla bra med min
sjukdom - mitt beroende - i våras, sen gick allt åt helvete och sen dess så har det gått skit, värre än någonsin
faktiskt. Ingen ork, ingen motivation att ändra något, ingen energi att ens FÖRSÖKA stå emot. Men nu så.
Ett dygn. Man ska inte "ropa hej" redan kanske, men det känns bra. Känner mig lite starkare.

Keep it up.

Nu har jag verkligen två HELT nya och HELT olika frisyrer! And I love them both... ♥
Okej den långa är ju samma frilla som jag haft hittills, men jag gick ifrån det röd-svarta och nu kör jag på
the darkest brown istället, typ. Det hade jag innan jag gick åt det rödare hållet, så jag är bara tillbaka igen.
Oh I love it. De har flyttat benan åt mig så som jag vill ha den, och såhär ser den ut!





Liiiiite längdskillnad om man jämför med den korta! ; ) 

Jag kommer givetvis tupera upp den bakpå huvudet som jag brukar, men åååh vad jag älskar när de är nya och
mjuka och långa. Men det platta bakpå gillar jag inte.... ^^ Men känslan... mot kroppen... fan att de slits så fort. 

Blir så jävla arg! På, såklart, Försäkringskassan!! Huuuur kan det bli såhär varenda år, huuuur?
De "tog emot" min ansökan om fortsatt aktivitetsersättning den 25:e maj, och skrev att de skulle ringa mig,
och lämnade även tusen (tolv) frågor på ett papper som jag skulle svara på när de ringer. HAR DE RINGT ÄN?
NEEEEEJ DÅ, DET HAR DE INTE, och när jag ringer nu i desperation så har min handläggare såklart
SEMESTER. Det var väl HIMLA LÄMPLIGT. 

 

Jaha, då blev man utan pengar i några månader framöver igen då. Kul. Tack.
Alltså det här gör mig så matt så jag ORKAR INTE. 

 

Tack, fina bästa ni, för era fina kommentarer på gårdagens inlägg & bilder!
Det värmer massor! ♥ Ni gör det här så mycket enklare för mig, än jag någonsin kunde hoppas på!
Ända sedan jag delade med mig av det här till er så har hela den biten känts så himla mycket bättre.
Och det är första gången någonsin som jag kan byta, och faktiskt utnyttja den "fördelen" som jag har,
mitt i alla nackdelar. Det känns bra, ändå... : ) 



 

Kom hem ifrån Stockholm ikväll, har inte bara fyllt på i gos-förrådet så jag klarar mig ett tag, utan även
kommit hem med en brand new haircut! Men ni känner ju mig, jag har ändå långt hår på jobbet imorgon.... ; ) 

Är så glad att jag äntligen vågade mig på en ny frilla!! Det kommer bli så jävla skönt att byta till denna 
när det är skitvarmt ute! Åhh, den är så fin. Och jag älskar världens finaste personal på Perukshopen! 

Får även hem en till lång, samma som jag har nu, fast då går jag ifrån det rödsvarta som jag har nu och kör på
mörkbrunt igen. Den här korta är slingad i brunt/rött, och den är mörkare i botten. Svårt att få fram här dock!
Nu får vi se hur lång tid det tar innan jag vågar mig på den på riktigt! Utomhus lixom... : ) 

Är förvånansvärt nöjd!! : ) 

 

Det gick så bra tidigare men nu är det sådär jävla svårt igen.
Vad gör man när ens värsta fiende är en själv?
Jag orkade kämpa, jag orkade stå emot så mycket mer,
men nu står jag med högar av misslyckanden runtomkring mig.

I ' v e   g o t   t h a t   s u m m e r t i m e ,   s u m m e r t i m e   s a d n e s s . . . 

Men ni kan få en liten del av mig ändå. 
Delar som ibland är upp
och ibland ner
och ibland HELT upp&ner.

: ) 




 
Vilket långt kort hår, va? : ) 

 

I'm as free as my hair... jo tjena, hur fritt har jag bytt frisyr sen jag "outade" mig? Nä, just det. Inget.
Undrar om min senaste remiss kommit till min frisör? Hoppas på två. Hoppas kunna hitta en KORT!
Om det finns nåt nice som kan bli Ida:igt. Om det nu kommer någon värme... so far, so not-so-much.
Men kommer inte till sthlm förrän tidigast om en vecka iaf. Lika bra att ringa och fråga först...

Blev lite lugg nu såhär på kvällen. 

 

Oh well.

Vet inte vad jag ska... skriva..... jag känner mig ledsen.

 

Förresten går det åt helvete idag med håret. Är för stressad och har för mycket annat i skallen så jag orkar fan
inte vara duktig. Det gör allt betydligt värre dessutom. Fan. Har ju varit så jävla duktig i typ sju veckor...!!
Och jag saknar min kille så jävla mycket och behöver hans stöd men jag vet inte ens när vi hinner ses nästa gång. : /